Hett spel i livets väntrum

När Teater Oberon placerar publiken i en cirkel runt den upphöjda scenen, så hakar man på den senaste och samtidigt äldsta publiktrenden. Så accentueras tidlösheten i dramat som till det yttre har stark samtidsanknytning. Och så ser vi inte bara det som händer på scenen, utan också varandra.
   Men om scenen lyser skinande ren i ett slags plåtmaterial, så är omgivningen desto stökigare. I fonden är rekvisitan från förra sommarens föreställning Mastodonter medvetet eller omedvetet kvar, en hög med skräp bestående av gamla möbler, lampor och dylikt (mänsklighetens sopstation)?
   För en svensk publik är ramberättelsen egentligen ganska abstrakt med sin koloniala stämning som tar avstamp i ett cementerat patriarkat.  Författaren sägs vara inspirerad av August Strindberg och då speciellt hans pjäs Leka med elden. Det stämmer sett både till persongalleri och stämning: fem personer med släkt- eller vänskapsanknytning möts i ett hus på landet och otillbörliga erotiska stämningar uppstår. Men José Maria Vieira Mendes skruvar till det ytterligare några varv genom att låta såväl incestuösa som homoerotiska motiv synliggöras utan scenfilter: Pappan, gestaltad av Sven Wollter i all sin prakt, förför skrupelfritt sonens (Hendrik Törling) unga fru (Kajsa Linderholm) och mamman (Eva Millberg) sonens bästa vän (Victor Ström) som sedan blir husets nya son – utan att avslöja för mycket i denna thrillerartade berättelse. Lägg därtill en knippe miljödebatt visualiserad genom domedagslika, potentiellt malariasmittande myggor och en onaturlig torka där vattnet börjar bli en lyxvara, och vi talar år 2007. 
   Regissören Karl Seldahl och ensemblen lyckas skapa ett tätt kammarspel där människans förmåga att glömma sin historia är vår största fiende. När det i slutscenen börjar pyra i det uttorkade huset som alltmer liknar livets väntrum, leker antingen Seldahl eller Vieira Mendes ytterligare med elden. Jorden som helvetet där det brinner. Förhoppningsvis går det inte så långt.