”Hur många gram väger en själ, kan man dra solstrålar ur en gurka?” frågar sig Swedenborg i Jonas Forssells opera, den tredje han skriver för Malmö Opera (tidigare Döden och flickan och Träskoprinsessan).
Vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg (1688–1772) har kallats Sveriges svar på Leonardo da Vinci. Han presenterade uppfinningar som exempelvis en ubåt, en kulspruta och en flygmaskin. Han var även intresserad av andevärlden och försökte hitta ett samband mellan ande och materia – han hade långt gångna planer på att uppfinna ett mikroskop vari man kunde beskåda människans själ.
Så är det också ett ”livet efter detta” som utgör operans fysiska tillvaro. Swedenborg har lämnat det jordiska livet och i ett slags limboland, i väntan på att ta nästa steg i den andliga utvecklingen, möter han andra väntande själar och andar från hans egen samtid.
Ingen har egentligen förstått vad de gör där, allra minst att de är döda. Mina tankar snuddar vid Jean-Paul Sartres drama Inför lyckta dörrar, frånsett den skillnaden att här är inte slutdestinationen – himmel eller helvete? – ännu bestämd.
Trots första aktens rörighet, när alla figurer ska presenteras och historien etableras, är det en ovanligt koncentrerat sammanfogad och estetisk föreställning som regissören Karl Dunér har satt samman.
Musiken rör sig smidigt från det strävt kärva och dissonanta till stråk av fragment som påminner om 1700-talets wienerklassicism.
Operan är skriven för en mansröst och sex kvinnoröster, varvid de senare även uppträder i så kallade byxroller.
Bengt Krantz utgör föreställningens nav i den för honom specialskrivna rollen som Swedenborg. Med en scenisk närvaro och med en varm barytonstämma intar han scenen med en självklar auktoritet.
Att framhäva någon av de medverkande kvinnorna framför någon annan är egentligen orätt, eftersom alla har utomordentliga röster som mer eller mindre slår knockout på mig. Ändå vill jag lyfta fram en av dem: Karolina Blixt i rollen som Karl XII får mig att studsa till extra i stolen.
Loading ...
