Kan man servera döden till lunch? Ja, att få en liktorn, ursäkta liktå, i ansiktet samtidigt som man sörplar soppa är faktiskt helt okej. Åtminstone när skärselden mer liknar en spaanläggning i Italien än ett kylrum på Karolinska sjukhuset.
På scenen sitter tre nydöda personer. Bekvämt tillbakalutade i sköna vilstolar och iklädda vita badrockar inleder de en artig konversation som i stort går ut på hur de egentligen hamnade där de är, det vill säga i dödens väntrum.
Båten de färdas i över floden Styx är snarare en modern lyxkryssare än en ranglig träskuta och från ett högtalarsystem informeras det om när det är dags att gå vidare till nästa dimension.
Ganska snart inser vi att de tre resenärerna (Lina Voulethe, Mats Qviström och Bengt Järnblad) har någonting gemensamt, trots vitt skilda liv i livet: Järnblads brackiga, nyrika saltiskille har ett förflutet som chef för ett stort byggföretag, Qviströms mer svenniga pensionär kommer från landsorten och har under sitt liv helhjärtat ägnat sig åt ett tvivelaktigt föreningsliv, medan Voulethe gestaltar en kvinna mitt i livet som precis har blivit blåst av sin senaste kärlek.
Nu ska de samsas på dödens akterdäck och i väntan på himmel eller helvete rannsakar de varandras liv. Vad är det att vara en medmänniska? Vem valde bästa begravningsmusiken? Är hämnd en synd?
Skådespelaren Bengt Järnblads pjäsdebut, som alltså inte bara har halva titeln gemensamt med filmen Himmel över Berlin utan också tematiken, är en underhållande insikt om hur vi alla är lika inför döden. Så har han också kollegan Allan ”Svensson Svensson” Svensson som draghjälp. Tillsammans har det skapat en lagom lättsmält lunchunderhållning utan en enda död minut. Och så var soppan god.
Loading ...
