Öppningsscenen ångar av vånda. Den unge kyrkoherden Olof (Jonas Karlsson) tvivlar på att han leder folket rätt – och framför allt att han är dess rätte, andliga ledare. Sverige står i början av 1500-talet inför en reformation och Olof (alias Olaus Petri) är en av dem som går i bräschen för den, bland annat genom sin översättning av bibeln till svenska.
För Lennart Hjulström är den här uppsättningen tredje gången gillt. Med jämna intervaller på tjugo år återkommer han till historien om ungdomens kraft att vilja förändra världen. Tidigare uppsättningar har ägt rum 1968 (Göteborgs stadsteater) och 1998 (Dramaten). Hur den här uppsättningen skiljer sig från de tidigare har jag tyvärr inte referenser till eftersom jag var tre år 1968, men om man enbart ser till versionen 2008, så lyder de tre nyckelorden: avskalat, bitvis humoristiskt och sceniskt mörk.
Skildringen av en ung, brinnande sökare som vill avslöja maktens förljugenhet är förstås en alltid aktuell problematik att skildra på scenen, men Mäster Olof känns i den här uppsättningen inte helt klockren som en väckarklocka för vår generations revoltörer. Den är helt enkelt lite för släpig och det blir inte bättre av att skådespelarna tvingas tala gammalsvenska i kombination med en mörk och sövande scenografi.
Det bestående intrycket blir många och långa scener med många och långa gubbar, visserligen en klockren skildring av 1500-talets patriarkat, men inte roligare att se på för det. Enda ljusglimten på scenen är Sofia Ledarp som Olofs hustru Kristina. Så står hon också för en revolution i sig, en symbol för hur det privata också är det politiska. Hur hon vägrar att gå i kloster och istället gifter sig med Olof för att sedan våga kritisera sin svärmor. Lika roligt är det att se alltid lika coola Leif Andrée på scenen som Gert Bokpräntare.
Slutscenen är ytterligare en ljusglimt att skratta gott åt. Utan att avslöja för mycket för dig som ännu inte har sett föreställningen, så kan bara sägas att Jonas Karlsson här spritter ut i all den sceniska närvaro och humor som är unik precis för honom. Med ett leende på läpparna går man ut ur salongen som lobotomerad: De andra två och en halv timmarna är totalt bortblåsta och det bestående minnet blir ändå inte så illa.
Loading ...
