Efter att vanan trogen ha stått och väntat på att släppas in i scen- och salongslokalerna får publiken istället följa med ut genom en sidodörr, för att sedan ledas in igen precis bakom scenen genom en öppning som antagligen mest används till att lasta in och ut rekvisita. För att komma upp på scenen är man tvungna att kröka rygg. Poängen är träffsäker, så här kringelikrångligt är det nästan alltid när någon med funktionshinder ska gå på teater, eller överhuvudtaget röra sig i det offentliga rummet.
Kringelikrångligt har det också varit för Skuggteatern i arbetet med föreställningen Hej, hej mittemot dig. Det är delvis detta som föreställningen handlar om, som är ett slags metateater om hur hela projektet havererade vid ett första försök till uppsättning. Den gången med mestadels andra personer vid rodret. Men skam den som ger sig!
Skuggteatern ger sig inte och det gör inte Jessica Åström heller! Åström är den som hela projektet kretsar kring och som Skuggteatern på kommuninitiativ fått i uppdrag att samarbeta med för att göra en föreställning om utanförskap.
Åström är funktionshindrad. Hon har en cp-skada och sitter i rullstol. Om att leva med detta funktionshinder, hennes egen specifika erfarenhet, är den berättelse som Hej, hej mittemot dig axlar. Och som alltså kapsejsade i ett första försök till uppsättning då man åsidosatte Åströms berättelse för en idé om utanförskap i allmänhet, började tjafsa internt mellan sig om vem som skulle göra vad och så vidare. Vilket alltså framkommer i den självreflexiva metateater som utgör ramen kring Åströms berättelse. Som vi nu äntligen efter många om och men får ta del av.
Och det är Åströms berättarförmåga som trollbinder, på en orange ryamatta som understryker den glöd med vilken hon kommunicerar. ”Hej, hej mittemot dig” vill Åström säga till de resenärer som mitt emot henne på bussen eller i tunnelbanan är så rädda för att stirra att deras blickar sällan får annat fäste än en sneglig i fönsterrutans reflekterande blänk. ”Hej, hej”, vill jag säga till Åström som inte bara har en sällsam historia att berätta utan därtill är en fantastisk skådespelare.
Som jag hade velat se mer av. För även om den reflexiva metateatrala ramen hjälper till att illustrera Åströms utanförskap, i gestaltandet av teaterns svårigheter att bemöta henne som person och att ta tillvara på hennes berättelse, så brer man ut sig och tar alldeles för mycket plats. På Åströms bekostnad, igen.
Det är utan tvekan en konst att stå tillbaka och hjälpa någon annan att framträda, något som visade sig synnerligen svårbemästrat i Skuggteaterns uppsättning av Hej, hej mittemot dig. Där jag hade velat se mycket mer av Åström.
Loading ...
