Jag tittar mig om på Stora Teatern – den på en gång pampiga och intima salong som blivit Pusterviks hemmaplan, och som visat sig fungera så väl som festivalscen. En tredjedel av stolarna står tomma, trots att vi ska se den ungerska kultkoreografen Eszter Salamon. Än en gång en påminnelse om att festivalen tappar besökare, och förlåt att jag tjatar – men vad är det som händer? Till nästa år behövs en rejäl analys och en åtgärdsplan som inkluderar att inte låta evenemanget krocka med andra branschmåsten. Många scenkonstare befinner sig just nu på Bibu i Lund, och missar halva veckan i Göteborg.
Nå väl, Eszter Salamons Tales of the Bodiless var det. Jag hävde ur mig en snabbrecension på Twitter premiärkvällen, och sammanfattade verket som pornografisk rök. Det skulle tolkas positivt, men räcker givetvis inte som beskrivning. Visserligen återkommer de röster som utgör verkets motor till intima, detaljrika dialoger, men i stort tar man snarare grepp på det existentiella än det världsliga. Salamon målar en surrealistisk värld med sökande gestalter som lämnat sina kroppar och endast närvarar i tanken. På scenen jobbar man med ljus, rök och två alienerade kroppar som liknar skyltdockor. Tempot är meditativt och utmanande. Någon reser sig och går efter en halvtimme. Mitt sällskap suckar över klyschor om själens inre liv. Jag njuter av en koreograf som vågar gå in i detalj och ostört undersöka scenens ramar.
Mera dans. Göteborgsoperans Jérôme Delbey har så vitt jag känner till ett tidigare verk i bagaget – ett prisbelönt, nyklassiskt pas de deux. Jag blev väldigt förtjust i det för ett antal år sedan, och har sedan dess väntat på mer. Och nu har vi I Shall Die in Florence – en rad dansscener som utgår från en dramatisk dröm om döden, som Delbey hade i 20-årsåldern. Och visst finns det stor potential i det han gör. Duetterna är alldeles strålande i sin musikalitet och känslomässiga närvaro. Helheten blir däremot lite spretig. Det känns som sagt mer som en show med ett antal ridåer än en helhet, även om jag gillar att Delbey väljer musik utan att ta minsta hänsyn till den moderna dansens konventioner. Men stundtals är verket ganska tröttsamt, med sprattel i vatten och stelt Sturm und Drangblickande i fjärran.
Från en färsk till en legendarisk danskonstnär. På ambitiösa scenen 3:e våningen uppenbarade sig igår en av den samtida dansens mest respekterade profiler – Lutz Förster i Portrait of a dancer. Tänk er en scenkonstvariant på David Bowie, så står det klart hur speciellt gårdagens gästspel var. Förster var Pina Bauschs favorit och kollega i många år, och turnerar sedan en tid tillbaka med en självbiografisk pärla till föreställning. Vi får följa hans karriär genom ord och rörelse, från ungdomen vid Tanztheater Wuppertal via glada dagar i New York som Limone-dansare, tillbaka till Europa och Pina. När Förster återger små stycken ur verk han dansat är det danshistoria som materialiseras där och då. Det är kort sagt hisnande.
Livs tips för resten av festivalen:
Jag ska givetvis testa det ”alla” pratar om: W.E.A.N. och Enjoy Whiteness, som är vad det heter; ett antal upplevelser där en vit publik medvetandegörs om sina privliegier. Därpå följer av festivalfavoriten Gob Squad och föreställningen Before Your Very Eyes. Det vankas äkta barn på scen!
Läs Liv Landell Majors tidigare rapport från Göteborgs dans- och teaterfestival här.
Loading ...
