Hjärnans vindlingar är ett lika outgrundligt som fascinerande ämne att ge sig i kast med. Att förklara alla fantastiska funktioner med ord går knappt, även om hjärnforskaren Gunnar Bjursell försöker med den äran i det filmavsnitt vi ser innan vi går in i Zebra Dans källarstudio. Att uttrycka hjärnfunktioner i dans är kanske en än mer utmanande syssla.
För att hamna rätt i den här recensionen väljer jag att börja bakifrån i händelseförloppet. Efter föreställningen påstår några av de fjärdeklassare som just har sett den att de inte har förstått. Det faktum att frågestunden mest artar sig till en stund där just dessa elever berättar om de mest fantastiska associationer de har gjort tyder på motsatsen, även om det inte handlar om förståelse, utan om kreativitet. Frågestundens fantasifulla samtal visar med tydlighet att hjärnan tycks fungera som den ska hos i alla fall dessa nioåringar.
Om en person påminner om just det faktum att hjärnan är en kreativ maskin, som av sig själv kan skapa de mest mirakulösa symbioser mellan visuella intryck, ljud och ordfragment. Dansarna Sanna Söderholms och Sanna Blennows kroppar blir till tentakler som känner av rummet, frågorna och sakernas tillstånd. Allt är föränderligt i deras förhållande till tingen och till varandra. Mjukt och sinnligt rör de sig till Montag Manias minimalistiska musik i en allt annat än konkret koreografi.
Om en person är ett undersökande arbete, som bygger på samtal med barn, vars filosofiska funderingar har omvandlats till dans och filmprojektioner av koreografen Ossi Niskala och filmkonstnären Helene Berg. Funderingarna sätter igång nya funderingar hos barnpubliken och skapar ett konstnärligt kretslopp, som gör intryck även på en vuxen.
Loading ...
