Gian Carlo Menotti skrev operan Konsuln 1950 om flyktingströmmarna efter andra världskriget och det är otäckt hur aktuell den fortfarande är.
I Folkoperans uppsättning är det ett bleksiktigt 1970-tal med polisonger och virkade slipsar. Till väntrummet på ett svenskt konsulat i ett våldsamt land kommer människor med förhoppningar om en fristad. Några har kommit varje dag i flera år. Men den effektiva konsulatsekreteraren motar ständigt tillbaka dem med hjälp av nya blanketter som måste fyllas i.
Huvudpersonen Magda Sorel lever i ständig skräck för hemliga polisen. De har redan skottskadat hennes man John, som flytt landet. Hon försöker få hjälp på konsulatet för att rädda sig och sin sjuka son. Men förgäves. Efter veckor av pappersexercis börjar Magda tvivla på om det överhuvudtaget finns någon konsul på konsulatet. I familjens gömställe dör sonen av köld.
Genom en ovanlig scenlösning är orkestern placerad i föreställningens centrum, mitt på scenen. Kanske är det det som gör att musiken känns ovanligt pregnant och detaljrik. En ömsint dirigent ger musikerna utrymme att vara individer, var och en med sitt unika instrument. Jonas Dominique lyckas också med konststycket att via sångarnas ryggar avläsa när fraserna ska börja.
Nackdelen är att sångarna långa stunder hamnar i fonden, vilket gör att det är svårt att höra deras ord. Det är synd på en så bra text.
Sångarna är överlag godkända. Stjärnan är Ulrika Skarby som den nitiska Sekreteraren. Till en början håller hon sig robotaktigt till sina blanketter utan att påverkas av de allt mer desperata flyktingarna. Men så småningom spricker fasaden och något mänskligt skymtar under den strikta knytblusen. Det är oerhört spännande. Förutom ett jublande skådespeleri bjuder Skarby på en varm och mycket tydlig röst. Varje bokstav går fram.
Milena Stricevic som Ryskan är också ljuvlig i sin vädjan att få komma ut ur landet för att hjälpa sin sjuka syster. Hon sjunger på ett främmande språk men trollbinder med sin lyriska klang redan efter tre obegripliga ord. Mira Pyne i huvudrollen som Magda Sorel fastnar tyvärr med rösten långt bak i halsen. Sången når inte riktigt fram, även om flera höjdtoner är maffiga.
”Varför finns det så många namn när alla har samma historia?”, frågar sig Sekreteraren uppgivet mot slutet av operan.
Säkert förtjänar varje flykting som idag väntar i den svenska regellabyrinten också varsin opera.
Loading ...
