Att dramatikern Simon Stephens har sina rötter i den kreativa myllan kring Royal Court Theatre i London är knappast att ta miste på. Harper är heller inget undantag. Här finns såväl aggressiviteten och alienationen som den bakomliggande, onämnbara förbrytelsen representerade. Allt utspelat i den sköna nya värld som utgörs av ett iskallt Storbritannien. Kylan förstärks här av scenbildens mobila lysrörskonstruktion som levererar just det skoningslösa ljus denna typ av teater gjort oss vana vid.
Ingela Olsson gör Harper, en kvinna till synes utan egenskaper som flyr arbete, man och tonårsdotter för att besöka sin döende far. Uppbrottet kantas av en rad tillfälliga möten där hennes skenbart konstanta melankoli utbyts av plötsliga utbrott av våld och lust.
De övriga i ensemblen iklär sig de karaktärer som kommer i hennes väg. Lena B Eriksson gestaltar Harpers skräckinjagade, powerdräktsklädda chef liksom hennes dammsugarförsedda mor. Den första en grov, men träffsäker drift med samtidens hjärtlösa och självuppfyllda arbetsledare, den andra en igenkännbar sanningssägare av det obekvämare slaget.
Även de båda yngre skådespelarna fyller sina skissartade gestalter med inkännande frenesi. Moa Silén alternerar friktionsfritt mellan överpresterande tonårsdotter och disträ läkare medan Michael Jonsson i sin tonårspojke förenar storögd oskuld med begynnande sexualitet och övertygar som läderjacksklädd manschauvinist.
Men det är scenerna mellan Ingela Olsson och Leif Andrée, som gör Harpers brottsmisstänkte man, tillfällige älskare respektive hennes mors nye man, som är föreställningens stora behållning. Tillsammans utstrålar de en alldeles säregen kombination av sårbarhet och råstyrka.
Spelet kulminerar i slutscenens familjefrukost där Andrées monolog om en lika utopisk som omöjlig framtid tillsammans speglas i Olssons blanka ansikte och dotterns bekymmerslösa smörgåsknaprande. Det är fullständigt hjärtskärande.
Loading ...
