Vem vill inte göra konst av Thomas Quick? Mannen som erkände och dömdes för ett antal mord han sannolikt inte begått. Mannen som drog påhittade morbida historier ur sitt liv för att vara terapeuter och förhörsledare till lags. Mannen som så småningom ångrat sig, begärt och fått resning i högsta domstolen.
Jag förstår att även Studio Oscuro fascineras av Thomas Quick, men det är inte utan oro jag bänkar mig på Atalante för att se urpremiären av Och plötsligt var jag superintressant. Den lite kultbetonade bevakning av Quick som förevarit genom åren har gjort mig illamående. Brottsoffren och deras anhöriga har, oavsett gärningsman, blivit rekvisita och bilden av Quick/Sture Bergwall har kommit att sakna ett relevant perspektiv. Quick/Bergwall var nämligen ingen harmlös figur innan han hamnande på löpsedlarna. Han begick en serie övergrepp på barn. Att han dömdes och fick vård för detta var korrekt.
Med facit i hand drar jag en lättnadens suck över att Charlie Åström och Studio Oscuro har hög integritet när de genomför sin Quickperformance. Man tar inte ställning, utan sjunker inåt i jakt på känsla och intuition. Och landar i ett primitivt, hjärtskärande mörker.
Skådespelaren Timo Nieminen gör en gripande, porträtt lik figur som både tar fasta på ett tvångsmässigt drag och en fullständigt ohanterlig ångest. Allt är rörigt och stelt arrangerat, om vartannat. Scenerna som sakta bryts mot varandra innehåller kontrasterande element. Som långa uppläsningar ur polisens dokumentation av så kallade vallningar på mordplatser. En röst läser bisarra byråkratiska formuleringar, samtidigt som mannen på scenen sakta rör sig i en korridor av ljus.
Dansaren och koreografen Dan Langeborg har bidragit med en rörelsedimension som lyfter helheten och förstärker känslan. Jag kan faktiskt inte föreställa mig det här verket utan det subtila, koreografiska inslaget. Den mest smärtsamma scenen då Nieminens kropp fullständigt skakar sönder, är en förkrossande parafras på de förundersökningsfilmer där Quick/Bergwall föses omkring i skogen, sönderdrogad, för att rekonstruera påhittade mord.
Och plötsligt var jag superintressant är sammanfattningsvis ett välkommet bidrag till den ständigt pågående analysen av Thomas Quick. Respektfullt och sökande, ja, till och med en smula klargörande.
Loading ...
