En hård musikalisk rytm i ett rum med persienner till väggar. Ett bord och några stolar. En stillastående takfläkt i taket. En kille sitter vid bordet och skriver. Platsen är en flyktingförläggning. Kan vara i Sverige, kan vara i något annat land i världen.
En tjej spanar in genom en glipa i persiennen. Sen kommer hon in och försöker få kontakt. ”Är det sant att ni rymde genom ett hål i golvet?” Han vill inte svara. Vill överhuvudtaget inte ha någon kontakt. Men flickan envisas och får pojken att kommunicera.
De börjar spela rollspel med scener ur sina liv. Det är både komiskt och hjärtskärande grymt. Ibland samtidigt. Hans pappa sitter i fängelse. Hennes pappa är död. Mamman bara sover i väntan på nästa avvisningsbeslut.
De två skådespelarna Miriam Forsberg och Albin Grenholm leker fram sina roller med nästan total trovärdighet. Rollfigurerna är unga, 15–16 år, och märkta av sina erfarenheter av våld, förtryck och flykt. De lyckas komma nära varandra och ge varandra kärlek. Kanske är det en utopisk dröm, men det ger hopp.
Vägen dit går genom bittra erfarenheter och blödande sår. När hon smygläser hans dikter blir han arg och river sönder dem. En vissen krukväxt står i ett hörn som en symbol för allt som inte får leva. Hon vattnar den ständigt, han förklarar att växter kan dö av för mycket vatten. Någon gång, då texten går över till att berätta om andra öden än de två ungdomarnas, sackar spelet.
Föreställningen ger en inblick i flyktingars verklighet utan att komma med pedagogiska pekpinnar. I stället gestaltar den upplevelser och känslor, det kan vara i möten med advokater, sjuksköterskor och lagstiftning, eller vid besked om asyl eller utvisning. I ett av de sista rollspelen gestaltar ungdomarna sina föräldrars allt överskuggande oro för sina barn.
När flickan skriker ”Jävla parasiter!” placerar hon begreppet parasiter där det hör hemma, hos förtryckarna, hos de som mördar och våldtar, hos de som tvingar oliktänkande att fly. De är de verkliga parasiterna.
Loading ...
