Sigrid Hjertén växte upp i Sundsvall i slutet av 1800-talet. Hon utbildade sig till textilkonstnär men reste till Paris 1909 och studerade måleri för Matisse. Tillbaka i Sverige hånades hon av kritikerna men fick ett genombrott på 1930-talet och blev en av de stora modernisterna inom svenskt måleri. Hon dog 1948 efter en lobotomering på Beckomberga sjukhus.
Med hjälp av dockor som ser ut att vara klippta direkt ur Sigrid Hjerténs målningar har dockteatern Spinetta och Byteatern gjort en föreställning om hennes liv. Det är ingen vacker historia. Hennes man Isaac Grünewald låter henne klara sig själv med ett nyfött barn och framstår som en skitstövel. Själv saknar hon förmågan att be honom fara och flyga. Det hela påminner om den mexikanska målarinnan Frida Kahlos förhållande till Diego Rivera som det skildras i filmen Frida, med den skillnaden att Frida Kahlo var tuffare.
Dockspelet tillför berättelsen en extra dimension och en estetisk förhöjning. De två dockorna som föreställer Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald är stora, ledade och endimensionella, som pappersdockor. Skådespelarna använder ibland dem, ibland sig själva, för att gestalta Sigrid och Isaac. Ingalill Ellung spelar genomgående Sigrid, Ulf Montan gör flera olika roller. Sonen Iván och andra mindre dockor är tredimensionella. I föreställningen finns även ett skuggspel med silhuetter.
Jämfört med filmen Sigrid och Isaac från 2005 är den här föreställningen mer partisk men också mer engagerande. Sigrid Hjertén framstår som en begåvad kvinna nertrampad av kvinnoförtrycket. Indirekt tar det till slut hennes liv.
Loading ...
