Moment:teaters salong har spegelvänts och möblerats om till ett spatiöst scenrum med gradänger och fritt snubbelrum i trapporna liksom Tjechovs text rejält har modifierats i Stenhälls briljanta tappning av Körsbärsträdgården.
Från scenografen Åsa Berglund Cowburns stiliserade körsbärsträd blickar ansikten från sekler av livegenskap ner på det kaos som den annalkande auktionen av godset har skapat.
Den från Paris återvändande ägarinnan Ljubov Andrejevna (Isabell Sollman), en aristokratisk dramaqueen i Dynasty-dräkt, går liksom sin bror Gajev (Pontus Stenshäll), en åttiotalsnostalgiker (1980 alltså) med golfsvingar på hjärnan, fullständigt i barndom. Smuttar kaffe ur dockservisen i sin forna barnkammare och förblir oemottagliga både för förändringens vindar och strebern Lopachins (Harald Lönnbro) förslag om att möta den grasserande medelklassens aptit på egna sommarnöjen genom att stycka och sälja marken.
Moment förvaltar och förädlar klassikerna godtyckligt med en befriat avväpnande approach kring brännande ämnen. I en form som är up to date blir klassperspektivet och ”överklassproblemen” med de subtila antydningarna – det luktar billig cigarr eller dåligt rakvatten – vattendelare mellan de som ”är” något och de som ”tror de är”.
Uppdaterad blir även den evige studenten Trofimovs brandtal om arbetets lov. Här målar istället Joseph B. (Ludde Hagberg), en karaktär inspirerad av den tyske konceptkonstnären och samhällsvisionären Joseph Beuys, upp sitt Utopia – ”sociala skulpturer” uppbyggda av kreativitet och humankapital, sandslott istället för gyllene borgar för att garantera ständig förnyelse. Och konsten som det avgörande vapnet. Kanske Moments egen programförklaring?
Ljubovs dotter Anja (Agnes Hargne Wallander), trotsig men ungdomsfrisk, är den enda som lyssnar. Hon står över kärleken medan styvdottern Varja (Josefin Ankarberg) slänger sitt kyskhets-/nyckelbälte trots att hon aldrig kommer att få till det med Lopachin.
Alla lyser i den multibegåvade ensemblen. Inte minst Eva Rexed som husets trånsjuka ständigt sjungande tjänarinna Dunjasja, tillika barpianist. Skådespeleriets ton är spikrak. Man bokstavligen spelar själva undertexten.
Personernas trevanden, misslyckanden och förluster ger en melankolisk klangbotten åt en föreställning som annars är sanslöst rolig. Conny Vakare gör både en Harpo Marx-liknande Epichodov med kommunikationsproblem samt en gaggig Firs som längtar tillbaks till sexton timmars arbetsdag och en tid när alla visste sin plats.
Moments Körsbärsträdgården är drama, fluxus, rockkonsert, disco och cirkus. Och med intelligens, spelglädje och ett konstnärligt utfall som borde göra mången Stockholmsscen avundsjuk.
Loading ...
