Vad är väl bättre att kröna spelsäsongen med – och erbjuda som Stockholmsromantisk sommarteater i storstan – än Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke. På en gång underhållande historisk spänningsberättelse och saga, filosofisk fundering med genusteoretiskt superstoff, och genrelekande och metakommenterande allkonstverk.
Å andra sidan, just det överväldigande och myllrande i Almqvists litterära verk är svårt att göra sceniskt. Denna bearbetning har flera kockar: Alf Sjöberg (som satte upp den på lilla scenen 1957), Staffan Roos (som regisserar den nu) och Ulla Åberg. Några komponenter håller samman tillställningen – ljuset på huvudkaraktären, den visuella lösningen och berättarrösten.
Huvudkaraktären är teatervarelsen Tintomara, både kvinna och man, eller varken eller. Eller djur – vilket Elin Klinga har tagit fasta på i rörelser och blick. Så gestaltar hon utanförskapet, oförståelsen inför det kärleksfullt kladdiga, habegärande onda, helt enkelt underliga, mänskliga livet. Hon är inte ”söndersliten av alla dessa tusende struntresonemanger åt olika håll”. Och hon väjer för det alltför gäckande och förföriska, gör snarare en hård actionfigur springande genom slottskorridorer som om hon flög genom rymden.
Vilket leder in på den storslagna scenografiska lösning (Gunnar Ekman) där stora scenen förvandlats till en sorts jättelik inverterad laterna magica. Hela scenbygget snurrar vid varje ny scen, för att förflytta oss mellan de olika snirkligt hopbundna berättelselagren. Dess väggar är jättelika projektionsdukar där inte bara rymden utan slottsinteriörer, tidstypiska tapeter, doftande skogsgläntor och … ja, vad som helst kan målas upp.
Men det är en storslagenhet som paradoxalt nog fungerar bäst när man glömmer bort den. Det är inte lätt, uppenbarligen inte för ensemblen heller: mycket ska klaffa tekniskt och ingen är väl förvånad över att just denna premiär blev uppskjuten. För det ska liv in i teatermaskinen också, och här är det inte alltid det smälter ihop, spelet och illusionsmagin. Faktum är att de scener som är mest pjäs fungerar sämst. Svartsjuketurerna mellan systrarna Amanda (Thérèse Brunnander) och Adolfine (Anja Lundqvist) och deras Clas Henrik (Pontus Gustafsson) och Ferdinand (Peter Engman) blir tröttsamma och platta, Gunnel Freds friherrinnan M hittar inte rätt och hamnar visst i en fars och så vidare.
Nej, bäst berättad blir Drottningens juvelsmycke när det visuella fyrverkeriet pågår som en självklarhet, som om de vore bilderna i min egen hjärna, till en inspirerad högläsning. När glödande Johan Rabaeus intensiva röst – som Richard Furumo och författaren själv – utgör texten och karaktärerna talar som ur textväven. ”Rädda mig” ropar Tintomara till berättaren, som slår ifrån sig: ”Jag målar bara …”.
Loading ...
