Hamlet. Son till kung som mördats av sin bror. Brodern äktar Hamlets mor. Hamlet ser sin far som vålnad som manar till hämnd. Hamlets käresta är Ofelia. Ett missriktat knivhugg från Hamlet dödar Ofelias far, Polonius. Ofelia går i sjön, Hamlets mor tömmer giftbägaren av misstag, Hamlet dräper sin farbror. Ofelias bror och Hamlet duellerar. Grand final där liken hopar sig. Tragedi där hjälten dör.
Hamlet, pjäsernas pjäs. Med driv och konflikter nog att köra en tioveckors tv-serie. Tematik oberoende av tiden. Nu sätter Örebro länsteater förtjänstfullt upp den. Rockigt innovativ i regi och bearbetning av Dritëro Kasapi. Vi bjuds först in på själva scenen. Råsvart industrikänsla. Utan annan rekvisita än ett långbord med blommor, vars bäst före-datum passerat. Senare under föreställningen ska jord falla ner, kristallkronor förflyttas vertikalt och gråskaliga videoprojektioner berätta delar av skådespelet tillsammans med högljudda gitarrackord och barockmusik.
Vi trängs. Applåderar. Maria Simonssons Ofelia, här med punkiga Dr Martens och skotskrutig kilt, och Omid Khansaris Hamlet i sorgekostym, för oss rappt in i storyn. Linus Lindman och Malin Bergs Cladius och Gertrud, vinkar likt Sveriges kungapar, från övre balkong och senare, då Berg med en servil vick på foten undviker kung Hamlets grav, ger hon smart uttryck för den skuld och skam alla känner till, men ingen vill kännas vid.
Med i dramat finns också Lars Bringås och Peter Janssons Gyldenstern och Rosenkrantz, ett radarpar klädda i smårutiga kostymer som signalerar pajaseri. De juckar friskt med champagnepavor för att muntra upp den tungsinte Hamlet. Peter Jansson gör också Laertes, Ofelias bror. Anders Hambreaus är Polonius och gör honom rättvisa.
Kalle Nilsson spelar Osric, skådespelaren, som här får kläderna avslitna av Hamlet. Nästan naken läser han på befallning. Ömsint och sårbart.
Omid Khansari fyller sin Hamlet med energi och styrka. Jag imponeras över hans utstrålning, minspel och totala kontroll över det både utsökta och djärva ordflöde som är William Shakespeares. Man tvivlar aldrig på det han ger uttryck för. Rädslan då vålnaden stiger upp ur jorden. Ångesten över insikten hur vuxenvärlden/världen ser ut. Raseriet över vänners svek, den fejkade galenskapen.
Det är en stark rolltolkning, som kräver mycket av dramats andra roller. Simonssons Ofelia, som här fått delar av Horatius i sig, bjuder motstånd. Andra saknar den kraft och nerv de behövt för att svara upp mot en brinnande Hamlet. Tydligast blir det i slutduellen med Laertes. Dynamiken dem emellan förtas, då styrkebalansen inte finns där.
Annars en härligt, egensinnig tolkning av en alltid lika aktuell 400-åring.
Loading ...
