Jenny och Dafne är friends forever. Den typen av bästisar som spenderar varje vaken minut tillsammans men ändå bara måste ringa varandra direkt efter avsked. Känslan av att vara så nära någon är alldeles unik och kanske kan den bara upplevas i intensiv tonårstid. Jag minns den som igår.
Men så kommer det oundvikliga vägskälet.
Högstadiets grymma kategorisering tvingar också Jenny och Dafne isär. Jenny kliver fram ur bästisens skugga, blir poppis och ihop med skolans superhunk och fotbollslöfte. Dafne kliver inåt och söker efter den hon vill vara, bort, bort från allt normalt, vanligt och slätstruket. Modig och upprätt vågar hon kasta sig ut i förändringens okända vatten bara för att få en rejäl kallsup men också för att komma upp igen till ytan som ny.
Anders Duus pjäs Apberget från 2005 har ett rakt, ärligt och mycket humoristiskt språk som direkt hittar den unga publiken. Med lite hjälp av Ovidius Metamorfoser behandlas själva kärnan i dramat, förvandling.
Regissör Rolf Sossna förvaltar Duus vitala text med tillförsikt. Det är ingen självklarhet att finna denna exakthet när det gäller att gestalta tonåringar. Den berg- och dalbana som är tonåringens känsloliv är lätt att banalisera eller ironisera över. Så är inte fallet här. Tonläget är klockrent och ensemblen en ren fröjd att skåda.
Josefin Neldén spelar Dafne med styrka och nyans. Hon imponerar som mest i de scener där det bränner till mellan bästisarna, såren öppnas och ensamheten är som störst. Sasha Beckers Jenny är ivrig, kaxig och trygg i sin nyfunna popularitet tills hon kommer på att för att nå drömyrket krävs intresse för mer än kläder och killar. Olle Liljas fotbollslöfte till grabb är sårbar som en tuggummibubbla, då fotbollen är det enda som gör honom unik. Och så har vi Ove Wolf. Hans pappa vrider ut och in på sig själv av välvilja och kärlek till dottern. En curlingförälder, men också en vän som själv minns sina tonår och de mindre lyckade val han gjorde. Wolf gestaltar honom med ömhet och storartad komisk briljans.
”Jag går på ömma rötter genom livet”, säger Dafne i slutscenen. Och där, i den vackra repliken, ryms allt det sköra och livskraftiga som är förändring.
Loading ...
