De fyra dansarna drar ut, tejpar dit och river av, drar ut, tejpar dit och river av den röda markeringstejpen med omsorgsfull koreografisk samstämmighet. När byråkratins röda tejp bildar en avgränsande fyrkant på golvet i inledningsscenen i Stimulation overload slås föreställningens tema och ärende tydligt fast: Att befinna sig innanför respektive utanför, att stå på ena eller andra sidan av gränsen.
När vi i publiken strax dessförinnan släpptes in i salongen skedde det genom att var och en av oss försågs med ett nummer, därefter ropade två av dansarna växelvis upp nummer i megafon – vi fick alltså lydigt vänta på vårt nummer, vår tur, innan vi kunde gå och sätta oss. Gissningsvis är tanken att invagga oss i en känsla att vara reducerad till ett nummer, att inte veta när det är vår tur att släppas in i värmen, att inte ha kontroll över situationen. Men i och med att poängen – som görs mot bakgrund av föreställningens utgångspunkt, ”en reaktion mot Europas inhumana immigrationssystem” – med ens blir tydlig, blir det utdragna insläppet mest en övertydlig och tom väntan.
Och det här är dessvärre symptomatiskt även för helheten. Megafonhojtandet fortsätter inne på scenen där tre av dansarna i mun på varandra kommenderar den fjärde, som är instängd innanför den röda tejpen: ”sitt”, ”ligg”, ”stå i hörnet”. Resultatet blir ett spastiskt hoppande mellan olika kroppspositioner. Jo, vi förstår med ens den ytterst prekära belägenheten – liksom vi direkt läser in samma slags ofrivillighet och ofrihet i de (alltför) långa sekvenser där kvartetten sliter, drar, knuffar och stöter i varandra. Samma sak sker på nytt i den avslutande (alltför) utdragna mobbningsscenen: Vi har förstått vad ni vill säga, gå nu vidare ytterligare ett steg, fördjupa resonemanget i stället för att stå och stampa i ett enda påstående utan att följa upp med nya repliker!
De rent faktiska, fysiska, prestationerna på scenen finns det inte mycket att anmärka på. Jag fastnar lite extra för Martin Gaebe, som med sin kompakta och samtidigt viga uppenbarelse – i kombination med en dryg attityd – fungerar väl i sammanhanget.
Men när varken ljudbilden (alarmerande stålhårda smällar och upphetsad andning) eller ljussättningen (kall och stillastående) tillför något utöver det förväntade kan de sceniskt närvarande slita bäst de vill, utan en elaborerad gestaltningsidé skramlar Stimulation overloads timslånga speltid tomt.
Det finns mycket att säga om europeisk migrationspolitik, men i Stimulation overload blir det inte mycket sagt.
Loading ...
