I Sanningens pris tar skådespelarna med sig publiken en kort bit bakåt i historien, till Sydafrika och tiden för uppgörelsen med apartheidregimens förehavanden. Pjäsen skildrar Sannings- och försoningskommissionen som, på biskop Desmond Tutus och Nelson Mandelas initiativ, mellan 1996 och 1999 lät offer och gärningsmän vittna om brott som begåtts i apartheids namn.
Det var en ovanlig domstol som inte hade rätt att utdela straff, men däremot kunde fria såväl mördare som torterare om de bara bekände sina brott – om de berättade sanningen. Tanken var att undvika hämdbegär och vedergällningar som hade kunnat orsaka inbördeskrig i Sydafrika. Istället förespråkades förlåtelsens och försoningens filosofi.
Det enda straff som drabbade dem som blivit frikända i rättegången är den inbakade betydelsen i pjäsens titel.
– Rättegången var öppen och bevakades av massmedierna, därmed fick omvärlden ansikten på gärningsmännen. De friades men blev samtidigt igenkända på gatan, det var sanningens pris, berättar regissören Eva Gröndahl.
Ingen sanning utan förlåtelse
Idén till pjäsen fick dramatikern Carsten Palmær från Desmond Tutus bok Ingen sanning utan förlåtelse, som handlar just om Sannings- och försoningskommissionen, men det är inte boken som ligger till grund för pjäsen, utan de 29 000 autentiska vittnesmål från offer och gärningsmän som lades fram. Vittnesmålen finns också publicerade på Internet och det var där Carsten Palmær hittade dem.
Det är ett stort material han arbetat med och ett urval har naturligtvis gjorts. Och eftersom pjäsen riktar sig till en ung målgrupp behandlas detta stora ämne på en och en halv timmes speltid. Det går inte att komma ifrån att det blir en förenkling.
– Egentligen skulle man ha behövt ha en hel vecka på sig att spela om det här, säger Carsten Palmær.
Sång och dans som ger energikickar
Detta moraliska ämne skulle lätt kunna bli tungt, och därför har regissören vävt in mycket sång och dans i föreställningen. Men musiken, som arrangerats av Lennart Söderlund och består av såväl traditionell som modern musik, är också en stämningsskapare och en ”energikick”, som Eva Gröndahl uttrycker det.
– Musiken får en att känna glädje över att vara människa! Nu försöker vi på ett passionerat sätt att berätta om hämnd och straff, säger Eva Gröndahl.
Hon är glad över att ha den sydafrikanske sångaren och dansaren Graham Tainton i rollen som Desmond Tutu.
– Graham har tillfört oerhört mycket till föreställningen. Han kom till Sverige 1959 och har växt upp med begreppet ”ubuntu”, som är afrikanernas ord för försoning. Han har också haft Desmond Tutu som präst och Nelson Mandela som advokat, säger en stolt Eva Gröndahl.
Stor aktualitet i pjäsens frågeställning
Att föreställningen får sin premiär i Göteborg är också något Eva Gröndal tycker är lyckat. Hon ser en tydlig aktualitet i pjäsens ämne, med tanke på det som nyligen hänt där:
– Konflikten mellan polisen och demonstranterna är raka motsatsen till budskapet i Sanningens pris. Den stora frågeställningen i pjäsen är just ” Finns det någon annan väg att gå än hämnd, straff och vedergällning?”
Hon nämner också terrordåden i New York som en annan aktuell parallell på temat.
Carsten Palmær sätter sin tilltro till publiken och tror inte att ämnet är svårt för unga att ta till sig:
– Jag tror faktiskt att såna här moraliska ämnen intresserar unga människor mer än vuxna.
Sanningens pris kommer att spelas på turné, både som offentliga föreställningar och som skolföreställningar. I anslutning till vissa av dem arrangeras seminarier och diskussioner, bland annat av Afrikagrupperna och kyrkan.
Unga Riks har också sammanställt material som ligger på deras hemsida, för dem som är intresserade av att läsa mer om Sannings- och försoningskommissionen.
Loading ...
