Skåningarna är så ivriga att komma igång med sin Dansbiennal att de inte kan hålla sig utan tjuvstartar redan på onsdagen med skyltfönsterdans och Sverigepremiären av Sasha Pepelyaevs samtidspräglade version av klassikern Svansjön. På torsdagsförmiddagen fylls festivalkontoret snabbt av surrande röster medan de stresståliga biennalarbetarna ser till att alla fick sina biljetter. Det är ingen överdrift att säga att det är tryck i biennalen från första stund.
Biennalcentrum är beläget hos Sveriges nyaste dansscen, det anrika Palladiumhuset vid Malmös pulsåder, affärsstråket Södergatan. Här arrangeras Biennalens festliga invigningsföreställning, vars höjdpunkt är SU-Ens mycket egensinniga cancan à la butoh. Utöver ”hemmalaget” Skånes Dansteater, har den lokala och tillresta publiken möjlighet att se ett rikt urval av de ledande svenska danskompanierna. Flera fascinerande dansverk visas, som Margaretha Åsbergs Atlanten, Carmen Olssons Under Asp och Birgitta Egerbladhs Händelser i hemmet. Med andra ord är det precis som det ska vara på en biennal, det enda som saknas är ett beställningsverk skapat för biennalen.
Seminarierna och debatterna är en mer branschinriktad gren av biennalen, men trots detta av intresse för publiken. Mitt intryck är att dessa programpunkter manifesterade att dansen, trots allt tal om lågkonjunktur och nedskärningar ännu befinner sig i en dynamisk expansiv utveckling. Till exempel visas en diskussion om upphovsrätten att dansarens roll har förändrats. Dansare har alltid varit medskapande, men förut var det endast koreografens insats som räknades. Idag är det mer naturligt för koreografer att erkänna dansarnas insats och att bjuda in dem att vara medskapande. Dansarna förbättrade ställning leder till bättre arbetsvillkor, vilket i sin tur leder till bättre möjligheter att skapa bra dans. Och bra dans är ju vad vi i publiken vill ha.
Bra dans är också intressant, mångbottnad och nyskapande dans kräver att koreografer och dansare får tid att fördjupa sig, vilket de kan få i ett forskningsprojekt. Såväl professor Efva Lilja som doktoranden Åsa Unander-Scharin har under flera år varit spännande inslag i det svenska danslivet. Tack vare att de nu fått möjlighet att bedriva konstnärlig forskning kan de fortsätta att utveckla sina idéer.
Och publiken blir inte lottlös, eftersom en följd av den konstnärliga forskningen är mötet med publiken genom föreställningen. Eller en utställning. Lagom till biennalen har Åsa Unander-Scharin sammanställt den publikkreativa koreograferade utställningen Navigation som visas på Malmö Konsthall. Utställningen består av interaktiva installationer skapade med hjälp av den senaste digitala tekniken, till exempel finns det ett slags ”bur” av töjbara strängar som man kanluta sig mot, dra eller hänga i och på så sätt frambringa och förändra både ljud och bild – en mycket avstressande upplevelse.
Lunchföredragen skulle kunnat fungera som ett sätt att tillfredsställa publikens intresse för den teoretiska sidan av dansen. Men på grund av att de skuffats undan till ett tråkigt och undangömt mötesrum, med det missvisande namnet Kristallen, i ett hotell är det mest branschfolk och inbjudna skolelever som hittade dit.
Min förhoppning är att man under nästa biennal förlägger dessa populärvetenskapliga föreläsningar på någon trevlig lunchrestaurang. Då skulle man också kunna arrangera ”soppdans” och publika möten med koreografer och dansare.
Ingen dansbiennal vore komplett utan diskussioner och debatter om dansens framtid. Detta är ju också något som angår publiken, eftersom det handlar om vilken dans vi kommer att få se eller inte se. När jag lyssnar till värdregionens kulturpolitiska företrädares positiva uttalande om dansen håller jag nästan på att glömma att Malmö en gång i tiden valde att lägga ner sitt balettkompani, samma kompani som gav mig mina första starka – och viktiga – upplevelser av scenisk dans. Ett annat hot mot dansens framtid är svårigheten att uppnå det som svensk dans guru, Jan Zetterberg, kallade ”en kritisk publikmassa”, det vill säga när publiken blir så stor att intresset för en dansföreställning sprids av sig självt.
Ett sätt att generera ny publik är förstås att dansa där den nya publiken befinner sig, till exempel på gatan som två medlemmar ur gruppen Moose. De dansar inför en intresserad och kanske också lite konfunderad shoppingpublik mitt i fredagsrushen.
Ett annat sätt är att arrangera en Dansbiennal med ett så stort utbud av dans i alla former att även de mest sparsmakade hittar något som väcker mersmak.
Loading ...
