Teatersalongerna har börjat koka på Europas festivaler. Knappt hinner mörkret lägga sig innan publiken börjar skruva på sig. Efter ett tag startar även en regelbunden avdroppning och för den resterande publiken flyttas fokus hela tiden mellan scen och salong. Man undrar onekligen vad denna ”aktiva” publiktrend beror på, och vem den otålige festivalbesökaren egentligen är?
Till festivaler söker sig människor av skilda anledningar: någon vill ha FESTival, en annan har ett brinnande fritidsintresse och en tredje är från branschen. Att tillfredsställa samtliga med en och samma festival är långt ifrån självklart, men inte sällan ett krav från finansiärer. Alla vill ha en stor festival som ger kommersiella ringar på vattnet och i jakten på publik sätts ett lika-med-tecken mellan folkfest och konst. Detta kan bli ett problem som slår tillbaka på festivalerna eftersom upplevelser alltid färgas av förväntningar.
I AVIGNON SVEK däremot inte publiken sommarens teaterfestival trots förra årets häftiga kritik. Att välja den ungerske koreografen Josef Nadj till konstnärlig rådgivare ansågs riskabelt eftersom kritiken just hade handlat om talteaterns tillbakagång till förmån för dans och performance. Alla kapitulerade dock inför Nadjs program, och det blev istället dramatikern Edward Bond och regissören Alain Françon som stod för ”skandalerna”. Paret var representerat med tre nattsvarta produktioner. Stora delar av publiken lämnade upprört föreställningarna och pressen skrev genast om ”barbariet som kommit till Avignon”. På presskonferensen satt en ilsken Françon och menade att publik och press har blivit lata då de inte vill försöka förstå djupet i Bonds dramatik.
Ligger det något i Françons ord om lathet? Suckar och manfall under pågående föreställning är faktiskt snarare regel än undantag idag. Kanske är publiken snabb att döma, men den är inte lat. För att gå på festival i Avignon får den teaterintresserade ägna en evighet åt ringa upptagna telefonlinjer, köa i timmar och betala massor för biljetter och boende. Det debatteras och analyseras som aldrig förr och publiken har startat föreningen ”Spect-acteur” som innebär ”aktiv åskådare”. I debatten refererar man allt som oftast till Brechts teori om ”konsten att vara åskådare” som vill skapa en koppling mellan konsten och livet. Man kan idag snarare se ett starkare och mer engagerat teaterintresse än tidigare.
PUBLIKEN FINNS ALLTSÅ och den vill uppleva scenkonst – i synnerhet sådan som är ärlig och genomarbetad. Det är därför publiken älskar italienske Pippo Delbono. Hans föreställningar är politiska och provocerande, men publiken applåderar så fort han visar sig. Föreställningen Récits de Juin (Junisagor) var från början en beställning på en läsning kring temat kärlek, men blev en brinnande stark monolog eftersom Delbono ”inte vill komma där och läsa för sin publik”. Under en dryg timma spelar han så att tårarna rinner på både aktör och publik. Jan Lauwers är en annan scenkonstnär som publiken älskar att älska. Förväntningarna var skyhöga i Avignon på den nya föreställningen The lobster shop efter succén Isabellas room. Lauwers har dock berättat att han skapat föreställningen på olika hotellrum när han zappat på tv:n. Detta är tyvärr märkbart och trots ensemblens skicklighet lyckas publiken inte hänga med i den förvirrade historien.
TILL AVIGNONS FESTIVAL, som i år firar 60-års jubileum, kommer en mycket stor publik. Här finns både folkfesten och den internationella gräddan, men framför allt finns här mängder av ”vanliga teaterintresserade” som återkommer varje år. Vissa har en långt bättre kännedom om festivalens utveckling genom åren än både scenkonstnärer och ledning. På ett seminarium i år fick en sådan person komma till tals. Hon beskrev sin kärlek till teatern i allmänhet och festivalen i synnerhet men efterlyste de pjäser som handlar om vanliga problem i vanliga människors liv. Hon hade tappat bort sig själv i konsten och bad om ett starkare engagemang från scenkonstnärerna, som tack för att publiken sitter där kväll ut och kväll in och applåderar. Kvinnans anförande möttes av rungande applåder.
Kanske är det rent av scenkonstnärerna som ibland är lata? Det är ofta samma kreatörer som har tillträde till de internationella festivalerna och detta kan onekligen resultera i en konstnärlig trötthet. Det var därför befriande att se den unga Batsheva-dansaren Sharon Eyals nya verk Bertolina på dansfestivalen Montpellier Danse som ägde rum från 24 juni till 7 juli i södra Frankrike. Verket är sprängfyllt av vilja och energi. Eyal är 35 år men ses märkligt nog ändå som ung i sammanhanget.
MONTPEILLER DANSE är en synnerligen välprogrammerad festival med starkt internationellt anseende. Under sina 20 år har festivalen också skapat en stor lokal publik och väckt ett intresse för dansen i Montpellier. Det stora intresset manifesteras bland annat genom att en del föreställningar ges inför en proppfull salong i den nya operan Corum som har över 3000 platser. Där hade Emio Grecos Hell sin urpremiär. Verket är baserat på Dantes Inferno och var generöst, intelligent och fortsätter att växa långt efter föreställningens slut.
Det finns också föreställningar som slutar växa medan de fortfarande pågår. Under Maguy Marins föreställning Haha fick publiken titta på dockor som sprängdes till tonerna av en skrattande kör. När publiken efter en kvart insåg att föreställningen inte skulle utvecklas började massflykten. Folk dundrade ut och ropade ”Skandal!”, ”Var är dansen?”. Är man inte huvudsakligen intresserad av att följa koreografen Marins konstnärskap så blir föreställningen bara en föreställning där de spränger dockor i 50 minuter, för 250 kronor.
På KunstenFESTIVALdesArts i Bryssel, som pågick under maj månad, tillåts konsten ta plats för sin egen skull. Festivalen är scenkonstens ”haute couture”. Här blir en mindre lyckad föreställning aldrig ”usel” utan på sin höjd ”usel med en fjäder i hatten”, och en bra föreställning alltid en internationell succé. ”Kunsten” är den bästa indikatorn om vad vi kommer att få se på våra scener i en nära framtid och lockar en internationell publik med starkt teaterintresse.
PUBLIKEN ÄR I FOKUS i Europa och blir allt mer medveten om sin roll som en självklar del av scenkonsten. Festivalen som forum för konstnärlig utveckling måste få finnas, men på Europas festivaler verkar publiken ha allt svårare att urskilja vad som egentligen är utveckling. Tidigare har en liten grupp haft tolkningsföreträde och dikterat analysen för publiken. Idag ställer människor dock högre krav på sina upplevelser och läser, diskuterar och recenserar själva på sajter och bloggar.
Publikens reaktioner inför scenkonstupplevelser handlar för det mesta om förväntningar och eftersom samma scenkonstnärer cirkulerar på internationella festivaler vet publiken ofta redan innan vad de bör tycka om föreställningen. Om publiken idag är snabb att döma, så krävs av regissörer att kunna stå upp för och debattera sina konstnärliga idéer. Françon försvarade effektivt sin föreställning: ”Tro inte att ni springer ifrån min föreställnings problematik när ni lämnar teatern. Ni springer in i den”.
Loading ...
