Wagnerjubileet (200 år) i Folkoperans forna biosalong ber inte om ursäkt för att diket inte rymmer en Wagner-orkester – utan ramar istället in legenden om ett spökskepp och dess rastlöse kapten i en miljö och klangvärld som drar tankarna till stumfilmen.
Mot en fond av havsprojektioner, på ett scengolv byggt av lastpallar utspelar sig det märkliga drama där kaptensdottern Senta kastas mellan tre olika mäns nyckfulla begär – och för en gångs skull går levande ur striden. Ett ungt, kvinnligt produktionsteam operadebuterar med ett vackert och rent koncept som övertygar på de flesta sätt.
Denna avskalade holländare vinner framförallt på den närsynta analysen av både musik och text. Istället för att lasta på koncept, skalar man av. I det kammarspel som spelas upp anas regissör Melanie Mederlinds förankring i tysk dramatik. Men hon får också skådespeleriet och rösterna att blomma: i Mattias Milders fryntligt välsjungande men moraliskt svage Daland, i Susanna Levonens rakryggade Senta. Här saknas inte heller komiska inslag, som den fräcka matrosflickan Matilda Paulssons körrepetition med kollegorna ombord – ett tufft tjejgäng som driver med männens svartsjuka.
Stroboskopliknande kretsar fyrljuset över scenen när Kosma Ranuers våldnad först gör entré. Han är lika skrämmande blek som en vampyr ur Twilight-filmerna – men tack vare sin expansiva basröst mycket mer respektingivande. Synd bara att han inte är riktigt lika otäck när han väl går i klinch med rivalen Erik och kräver Senta som sin. Här har Mederlind inte riktigt funnit ett sätt att gestaltning för det hot Senta utsätts för, även om Holländarens förlösning kommer på oväntad väg.
Tre magnifika pianister – Johan Ullén, Henrik Löwenmark och Bo Wannefors – briljerar i transkriptionen av ett partitur som gnagts rent inpå bara skelettet: luftigt, kammarmusikaliskt och röstbesparande. Mats Lindströms elektronmusikaliska ljudbild är effektfullt elegant, men fyller inte riktigt hålrummet efter den stora operaorkestern när öronen väl tröttnat på flygelklangen.
”Jag vill bara ställa en fråga: är det min DÖD eller MIN död?” frågar sig Senta strax innan ridån går ner. Redan i ouvertyren distanserar hon sig genom att posera som fotograf. Hon fotograferar den döda svan som sedan går igen genom berättelsen, och som kanske symboliserar ett avsomnat patriarkat, och fortsätter med att fotografera männen på scenen – oavsett om de är levande, döda eller gengångare. Senta påminner om samtidens feminister: intresserat iakttar hon hur de patriarkala berättelserna självdör, genom att bokstavligen ta kål på varandra.
* För mer Wagner: Se även: Tristan och Isolde (läs Nummers recension här) på Göteborgsoperan och reprisen av Valkyrian på Kungliga Operan i Stockholm.
Loading ...
