Dansarnas kroppar tycks ingå en organisk förening med tyget som rör sig kring och med dem i Plateau Effect. Foto: Urban Jörén
Recensioner [2013-09-23]

Holländare med vind i seglen

Plateau Effect
Koreografi: Jefta van Dinther
Scen: Dansens hus
Ort: Stockholm
Ljuddesign: David Kiers
Ljusdesign: Minna Tiikkainen
Scenografi: SIMKA
Dansare: Anand Bolder, Eszter Czédulás, Agnieszka Dlugoszewska, Samuel Draper, Alberto Franceschini, Sylvie Gehin Karlsson, Eva Mohin, Daniel Sjökvist, Vincent van der Plas
Länk: Dansens hus


RECENSION/DANS. Jefta van Dinther fokuserar på människans möjligheter och begränsningar i det nya verket Plateau Effect. Lena Andrén insuper dansant slow food med Cullbergbaletten.

Cullbergbalettens höstprogram utgörs av Plateau Effect av den svenskholländske koreografen Jefta van Dinther. Världspremiären ägde rum på festivalen Julidans i Amsterdam och verket kommer att turnera i Sverige och Europa under hösten.

Det är andra gången mångsysslaren Jefta van Dinther skapar koreografi för Cullbergbaletten. Det första verket, The Way Things Go (2011), var ett publiknära underfundigt verk i det mindre formatet. Trots Dansens Hus stora scen och auditorium lyckas van Dinther i Plateau Effect behålla den intima atmosfären från förra verket. Och nu liksom då ligger hans fokus på människan, hennes möjligheter och begränsningar.

Huvudaktören i Plateau Effect är en gigantisk segelduk som i inledningen täcker hela scenöppningen. Framför seglet befinner sig dansarna. Medan deras kroppar tycks ingå en organisk förening med tyget som rör sig kring och med dem sjunger de. Ljudet av sången, snarare än innebörden av orden blir en del av ljudscenografin som tillsammans med ljuset gör inledningen av verket fullständigt magisk.

David Kiers elektroniska musikväv skapar en övergång från den kraftfulla inledningen till fortsättningen. Som blir en uppstanning. I enlighet med verkets titel, Plateau Effect, den fruktade ”platån” när det är omöjligt att komma framåt hur man än kämpar på. Och kämpar gör dansarna. Frenetiskt sliter de med det stora seglet tills de lyckas åstadkomma suggestiva formationer. Bara för att återigen köra fast. Den tilltagande desperationen förstärks till mani av Minna Tiikkainens ljusdesign som genom allt längre blackouts och färgförändringar till slut får verkligheten att bryta samman.

Det är något befriande med van Dinthers verk. Man skulle kunna säga att han är dansens motsvarighet till slow food på så sätt att han låter allt få ta sin tid. Detta gör att jag samtidigt som jag dras in i den emotionella berg och dalbana som utspelar sig på scenen känner mig avslappnad. Ett annat resultat av tillgången till tid är att var och en av dansarna blir tydlig, trots den sparsmakade koreografin och seglets dominanta närvaro.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare