På dagtid arbetar hon som organisationskonsulent på CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, i Stockholm. På fritiden fylls Gunilla Ehlins liv istället av själens droger; som böcker, musik och teater.
I en ålder kring ”50+” samt uppvuxen, och numera åter bosatt, på Östermalm i Stockholm, går hon ofta på Dramaten och skulle därmed kunna inräknas till publikkategorin ”den typiska teatertanten”.
Men är det hela sanningen? Vi bjöd upp Gunilla till redaktionen för att få en mer nyanserad bild av den kvinna som sägs bära upp hela det svenska kulturlivet.
Ordet teatertant, vad associerar du till?
– Det låter lite nedsättande, tycker jag. Men det är väl vi som är nyfikna och som kommer. För oss behöver man inte göra någon marknadsföring som man måste för män och ungdomar. Det ingår i många kvinnors kultur att vilja hänga med. Vi går inte bara på teater, utan också på bio och läser böcker. Men det blir mest tydligt på teatern, för där syns vi ju.
Är du själv en teatertant per definition?
– Nej, det tycker jag inte. Sedan är det ju olika publik på olika teatrar. På Stadsteatern tycker jag att det finns just en del teatertanter, PRO-tanterna (PRO, Pensionärernas Riksorganisation), medan på Dramaten finns det en annan grupp, mer teaterdamer. Det är ju en definitionsfråga och det är kanske lite förmätet att säga så, men jag känner mig mer hemma på Dramaten.
Varför tror du att det är just ”tanter” som går mest på teater?
– Det är nog för att man har kommit till den åldern i livet när man har tid. Sen vet jag inte hur det hade varit om jag bott i Stockholm hela tiden, men vi kom tillbaka hit först för elva år sedan efter att ha bott i Flen och sedan Katrineholm under barnåren. Då blev det ingen teater alls.
– I vår familj är det inte bara jag som går. Däremot är det oftast jag som tar initiativet. Men det är väl likadant med allt socialt umgänge, att det är kvinnan i familjen som är den drivande.
Att det är kvinnans sociala egenskaper som är anledning till att hon är mest representerad på teatern och att det är därför vi inte har några teatergubbar, utan bara tanter?
– Ja, så kan det vara. Och kvinnor går med män och kvinnor går med kvinnor – och även ensamma. Men män går inte ensamma!
När i ditt liv började du intressera dig för teater?
– Det var egentligen först när vi kom tillbaka till Stockholm. Det var så nära och så lätt att gå dit. Sedan är jag väldigt social, jag vill sällan gå ensam. Då kom jag på att jag kunde ordna grupper och på så sätt blev jag teaterombud, både på Dramaten och Stockholms stadsteater.
Men det var inte ett ungdomsintresse?
– Jo, på den tiden som jag gick i flickskola, och även på gymnasiet, gick man på Dramaten. Det ingick i vår uppfostran. Det var mer sådan bildning på den tiden. Man skulle ha sett Shakespeare. Redan då började jag tycka att det var roligt med teater.
Vad föredrar du för dramatik, modern eller klassisk?
– Jag tycker det är kul med det nya. Jag tycker inte om allt, men jag vill gärna se det. Som Norén och Fosse, när de kommer med nya pjäser. Sånt där är himla spännande, tycker jag!
Kan du nämna något dåligt du sett på sistone?
– Ja, Boston Marriage på Dramaten. Jag förstår inte hur man kan sätta upp den på Dramaten. Men Lars Ring (Svenska Dagbladets teaterrecensent, red.s anm.) tyckte den var jättebra!
Föredrar du pjäser med estetiskt eller politiskt innehåll?
– Både och. Det går ju att kombinera. Ett politiskt budskap är inte fel, men det måste resultera i en bra föreställning. Det stör mig om man inte också har lagt ner möda även på scenografin. Jag tycker till exempel Natt kl 12 på dagen som spelades på Stadsteatern i början av året är ett utmärkt exempel.Det var en oerhört stark föreställning om Stalins utrotning av alla som var det minsta misshagliga för regimen. Det gällde Ryssland då, men det kan ske även idag på många håll i världen.
Vad är av störst betydelse för dig när du väljer föreställning. Regissören, recensionerna, skådespelarna eller pjäsen?
– Det spelar faktiskt ingen roll. Jag brukar exempelvis se det mesta på Dramaten och Stadsteatern.
Så i ditt fall kan det också vara spelplatsen som styr?
– Ja, det kan den. Det blir ju lätt så eftersom jag är ombud och lätt kan gå på just de här teatrarna.
Men de små scenerna då?
– Jag borde ju gå mer på dem. Det var till exempel länge sedan jag gick på Teater Giljotin nu. Också Boulevardteatern brukar ha bra saker. När Sissela Lindblom sätter upp något vill jag gärna gå och se det, hon är väldigt duktig, tycker jag.
Kan du nämna några andra, mindre scener i Stockholm som du gillar?
– Tribunalen, Teater Brunnsgatan Fyra och Judiska Teatern… Backstage har jag också varit på några gånger, men där känner jag mig faktiskt lite gammal. Så vänder dom sig ju också speciellt till ungdomar.
Åker du även utanför ”murarna” för att se teater?
– Jo, jag var faktiskt på Cirkus Tigerbrand i Gubbängen och såg deras föreställning Voltaire – Rousseau. Annars vill jag gärna att det ska vara gångavstånd.
Du är med i en liten teaterförening som kallar sig Musa. Berätta om den.
– Den startades på initiativ av en kvinna som heter Birgitta Forsgren – Meyerson. Hon undrade om jag ville vara med och starta upp en grupp med damer att gå på teater med för att sedan ha diskussioner om föreställningen efteråt.
Hur kan en dylik Musa-afton se ut?
– Efter att vi har sett en föreställning går vi hem till någon av oss och pratar om den. Förut hade vi en utvald diskussionsledare, men numera alternerar vi den rollen. Vederbörande har läst på lite om författaren och sådant som kan berika diskussionen, t ex sätter in pjäsen i sitt historiska sammanhang. Därefter går vi laget runt och alla får redovisa sina synpunkter. Det blir oftast mycket givande diskussioner för naturligtvis tycker vi inte alla lika.
Skiljer sig era åsikter mycket från recensionerna av samma pjäs?
– Ja, det kan de faktiskt. Vi brukar medvetet tänka på att inte läsa dem innan. Vi avslutar kvällen med att jämföra med de största tidningarnas.
Vad får du ut av sådana här diskussioner?
– Det är alltid intressant att höra andras upplevelse av en pjäs. Det är ju alltid mycket som man missat därför att man fokuserar på olika saker. En del är analyserande, andra känslomässiga. Jag är definitivt den känslomässiga.
Du arrangerar också egna kulturaftnar.
– Ja, Kultur i Hemmiljö, KIH, kallar jag dem.
Hur började det?
– Genom Strindbergsfestivalen 1997 när det lästes texter runt om i stan. Då föreslog jag att man kunde läsa i hemmiljö också och det tyckte Sigrid Sällström, som var ansvarig för festivalen, var en jättebra idé. På så sätt kom Kristina Adolphson och läste Breven till Harriet Bosse hemma hos mig på Sibyllegatan. Det blev starten på KIH, sedan kom jag på att jag kunde ordna det privat.
Hur kan en Kultur i hemmet-kväll se ut?
– Förra gången bjöd jag in Erland Josephson och Lennart Hjulström att tala om En natt i den svenska sommaren. Vi var knappt 30 personer som sett föreställningen tillsammans och nu fick vi möjlighet att diskutera pjäsen med författaren och en av skådespelarna. Jätteintressant. Efter diskussionen blir det lite vin och tilltugg och möjlighet till fortsatt diskussion. Jag tycker att den sociala samvaron är oerhört viktig. Att dela en kulturupplevelse med andra gör att man får ut så mycket mer. Men det är inte alltid teater, det kan vara konserter, diktuppläsning m m.
En slags moderna tiders 1700-tals salonger som ju också drevs av kvinnor?
– Ja, det skulle man kunna säga.
Men handen på hjärtat, hur mycket går du nu på teater?
– När säsongen börjar kan jag gå 3 – 4 gånger inkluderat genrep och annat.
Per månad? frågar en imponerad kulturskribent.
– Nej, i veckan! Annars går jag nog ungefär en gång i veckan. Eller kanske varannan vecka. I min ålder styr man ju sin egen tid. Det är ju inte förrän man kommer upp i 50 års-åldern som man hinner gå så mycket på teater.
Ja, i småbarnsåldern är det ju svårt när alla föreställningar är förlagda till kvällstid just när man ska lägga barnen.
– Ja, baby-bio finns ju redan (matinéföreställningar som ges för mammor som kan ta med sin baby, red.s anm.). Man kanske skulle göra samma sak på teatern, baby-teater!
Föreslår den i alla lägen lika innovativa Gunilla Ehlin. Teatertant, jag vet inte det. Kanske man kunde kalla henne och alla andra kvinnliga eldsjälar i teaterpubliken för det mer smickrande Teaterdrottning istället? Sug på det ordet, alla marknadsavdelningar.
Loading ...
