Umepubliken mötte Kajsa Sandström 2004 i Manual Focus där hon och två andra kvinnliga dansare med gummigubbsmasker på bakhuvudet bokstavligt talat vrängde ut och in på föreställningen om den nakna kvinnokroppen i en komisk bak-och-fram-dans. I fjol var hon en av två festivalgeneraler för Umeå dansar med fler och bidrog med gravitationslek och rumsliga perspektivskiften i Rabbit Hole 2.0. På fredag 31 mars gör hon solodebut på Norrlandsoperan i Umeå där hon arbetat i residens.
I presentationen av Solot’skriver du om marionetter och ”utforskandet av mekanismerna som gör mig till docka i föreställningen” – berätta mer!
– I dans kan man som åskådare förstå mycket utan att man begriper hur. I sin egenskap av kommunikatör synliggjorde dockan ett förhållande; hur mycket av rörelsens uttryck ligger i betraktarens förmåga till inlevelse och identifikation och på vilket sätt ger dansarens egen intention mening åt rörelsen? Jag vill förstå mer om hur de mekanismerna fungerar. Dockmekanismerna jag talar om är de som samtidigt gör mig till både docka, dockmästare och karaktär i föreställningen.
Du har även använt dockskåpet som infallsvinkel, är lek också en influens?
– Jag tycker om förhållningssättet att leka med verkligheten, med tankar och begrepp. Det är något i utforskandet, att testa saker utan att ha en tes i förväg. I forskning utgår man från en tes som ska bevisas eller motbevisas, men att leka fram något är att vrida och vända på ett ämne utan att ha en förutbestämd tes – istället handlar det om att vara uppmärksam på vad som uppstår.
Kan man känna igen något ur Manual Focus och Rabbit Hole 2.0 i nya Solot’?
– De var ju väldigt olika men man kan kanske dra linjer från dem till den här. De handlade båda om perception och om att förvränga perspektiv, att störa sättet man normalt sett ser saker på. Det kan man se här också.
Loading ...
