Lärarna vid Tisch School of Arts är verksamma toppdesigners i teatervärlden, som Susan Hilferty som gjort kostymer till en rad stora föreställningar på Broadway och Paul Steinberg som designar till operan i München.
Maline Casta har pluggat, skissat och sytt dygnet runt i tre år och knappt haft något liv alls utanför skolans väggar. Nu har hon en värdefull Master-examen i bakfickan och har redan fått erbjudande om jobb.
Så vad händer nu efter plugget? Ska du blir rik, berömd och göra kostymer åt superkända scenskådisar?
– Ha-ha! Jag tror jag får svälta, faktiskt. Vill man tjäna pengar ska man inte ge sig in i den här branschen. Man måste vara driven av att berätta historier. Jag ska just börja mitt första jobb som utbildad kostymdesigner. Ska göra kostymer till Jon Fosses allra första amerikanska premiär. Teatergruppen Oslo Elsewhere sätter upp Natten sjunger sina sånger här. (Under den engelska titeln Night Sings its Songs, reds anm.) Jag älskar Fosses texter och tycker han är en otrolig dramatiker.
Och hur kommer kostymerna till denna Fosse-uppsättning att se ut?
– Färgskalan på kostymerna är väldigt kontrollerad. Det är mycket grått och beige och en ganska minimalistisk scenografi. Samtidigt vill vi inte att man ska kunna avgöra om vi är i Skandinavien eller USA. Därför blir det en hel del krångliga kostymbeslut, som exempelvis om man ska ha skorna pa sig inomhus eller inte. Vi svenskar tar ju av oss skorna, medan man alltid behåller skorna på när man kommer in i nåns lägenhet här i USA.
ett gamalt
Du säger att Tisch School of Arts är en ”mördarskola”. Vad menar du då?
– Vi studenter förväntas helt enkelt jobba stenhårt. Och det här jag gjort. Fyra timmar per natt har jag sovit de senaste åren, resten av dygnet har jag varit på skolan. På Tisch har lärarna satt upp en regel om att vi ska sova sex timmar per natt, men det hinner ingen. Dessutom vill de att vi ser tre teaterföreställningar i veckan och går mycket på bio, men vi avråds från att titta på teve. Vi ska också se till att äta nyttigt och dom tjatar hela tiden på oss att ta influensasprutor för vi har inte tid att ligga sjuka. Men jag har älskat det hela vägen.
Hur ser du på dig själv som kostymdesigner. Har du ”det”?
– Jag hoppas det. Är man bara envis når man dit man vill, tror jag.
Här i New York är folk bra på att hissa sig själva, de är ”fabulous” och ”amazing” hela tiden. Jag vet att mycket av det där bara är luft, ballonger och bubblor. Jag vill hellre ta ner mig själv på jorden och vara ”svensk”. Se lite mer klarögt på verkligheten.
Vad är det vi i publiken absolut inte har en aning om när det gäller ditt jobb?
– Hmm… kanske vet ni inte hur mycket förberedelser som ligger bakom varje kostym. När jag till exempel skulle designa mitt senaste projekt, en pjäs som utspelar sig i ett odefinierat muslimskt land, läste jag hyllmeter med böcker om muslimska kvinnor. Jag pluggade en månad innan jag satte mig och skissade.
Vad är det mer vi borde veta?
– Att vi fuskar en himla massa med tekniska lösningar. För mig handlar mycket om att göra kostymer som en skådespelare kan komma i och ur snabbt – ibland är det jättebråttom mellan klädbytena. Jag kanske syr på knappar på en klänning, men egentligen är det ett kardborreband under som skådespelaren bara kan dra upp. Eller – det ser ut som om dräkten knäpps fram när det egentligen är dragkedja bak, skorna kanske är fastsydda i byxorna för att det ska gå snabbt att dra av sig alltihop. Så det är mängder med trix.
Vad gör du om skådespelarna inte är nöjda med dina kostymer?
– Skådespelare är ofta väldigt, väldigt osäkra kring sina egna kroppar och tycker att ”jag ser tjock ut”. Så jag får agera psykolog och säga att ”du ser fantastisk ut”. Det är mycket sånt under provningarna.
Var hämtar du inspiration till dina kostymer – förutom från böcker då?
– Ett bra ställe är tunnelbanan här i New York. Där finns en enorm blandning av folk och jag kan få hur mycket idéer som helst. Jag brukar ta med mig skissblocket, sätta mig på tåget och rita av människor i timtal. Ibland blir folk lite irriterade, så jag får försöka vara lite hemlig och diskret. Men i den här stan finns verkligen allt, varenda klädstil du kan tänka dig.
Hur viktiga är kostymerna för en teaterföreställning?
– Superviktiga. Som i verkliga livet säger kläderna så mycket om vem vi egentligen är. Varje morgon när vi klär på oss gör vi psykologiska val. Antingen klär vi oss för att vi väldigt medvetet vill se ut som någon vi inte är eller så sätter vi på oss plagg som speglar den vi är. Jag måste veta vilka karaktärerna på scenen är och hur de tänker för att kunna skapa rätt kostymer. Jag jobbar mycket med magen. Jag tror att publiken känner om det är något som inte stämmer med kostymerna.
Kläderna säger allt om vilka vi är säger du. Vem är du själv då? (Maline har på sig svart, enkel blus, sandaler och grå finbrallor. Och håret fästat i en knut med två röda, kinesiska chopsticks)
– Jag är en 26-årig tjej som har gått för mycket i högklackade skor, ha-ha (pekar på ett gäng plåster som pryder tårna). Därför blev det sandaler idag. Jag har inga starka färger på kläderna för jag försöker se neutral och representativ ut. (Hon ska på två viktiga möten senare). Och chopsticksen i håret är en bra lösning som håruppsättnin. Fast när jag går genom Chinatown skrattar kineserna. Hoppas dom fattar att jag inte äter med samma pinnar som jag har i håret…
Loading ...
