Hon vägrade tåspetsskor

Nitton sekunder. På film dansar ­Isadora Duncan i nitton sekunder. Det finns mängder av fotografier med den amerikanska dansösen – i långa sjalar, luftiga tunikor, utsläppt hår och bara fötter – men bara ett enda filmklipp på kvinnan som dansade sig fram genom världen under femtio år kring förra ­sekelskiftet och fått epitetet den moderna dansens moder.

De rörliga bilderna med Isadora är svartvita, lite skakiga. Hon dansar utomhus, i svart fotsid klänning och vit fladdrig tunika, med ansiktet mot skyn och graciöst lyfta armar. I publiken en mängd svartklädda män i hattar.

Var bilderna är filmade vet vi inte, kanske i Ryssland, ett land hon älskade. Där både arbetade hon, gifte sig och startade skola. Men det syns förstås inte i filmen. Efter bara några sekunder dansar hon ut ur bild. Under filmens sista sekunder ser vi hennes gestalt buga sig lätt och rätta till tunikan över sin vänstra axel. Med dagens synsätt är det smått hisnande att tänka sig att det var detta som chockerade den amerikanska samtiden.

Angela Isadora Duncan föds i San Francisco den 26 maj 1877 och börjar dansa som barn. Redan i moderlivet påstod hon senare. Mamma Mary Dora Gray äter bara ostron och dricker välkyld champagne under graviditeten. ”Afrodites mat”, menade Isadora, som både i ­rörelsemönster och klädnad tar intryck av konst från den grekiska antiken. Direkt efter födseln börjar hon vifta frenetiskt med armar och ben. Modern tror på vansinne, men Isadora fortsätter fäkta och så småningom dansa. Vid fem års ålder tillsammans med flickorna i kvarteret, i ett försök att få deras armar att likna havets vågor. Ja, för det är ur naturen och ur naturligt mänskliga rörelser Isadora hämtar sin inspiration. Den konstlade dansen, den drillade tekniken anammar hon aldrig.

En alldeles underbar historia, och jag hoppas att den är sann, är den om flicke­barnet Isadora som – och tänk nu på att detta utspelar sig i slutet av 1800-talet – vågar ifrågasätta sin danslärares auktoritet då han uppmanar henne att stå på tå. ”Varför?”, frågar Isadora. Storögt. ”För att det är vackert!”, svarar dansläraren. Isadora håller inte med. Efter tre danslektioner lämnar hon klassen. Vid tio års ålder slutar hon även skolan. Slöseri, säger hon till Dora, den luttrade fyrabarnsmamman, som ser yngsta dotterns beslutsamhet och inte är den som vill hindra en fri ande.

Det är Dora som står för den kulturella bildningen i ett hem där konsten sätts högt. I timmar sitter hon vid pianot och spelar – Beethoven, Schubert, Mozart, Schumann. Inte bara det. Hon läser högt, och ofta utantill, för barnen – Shake­speare, Shelley, Keats, Burns. Över den välfyllda bokhyllan hänger en kopia av renässanskonstnären Sandro ­Botticellis målning Primavera. ”Det stod klart för mig vilken underbar rörelse det var i den bilden och hur varje gestalt genom rörelsen berättade historien om sitt nya liv”, skrev Isadora senare.

Pappa Joseph Charles Duncan, bank- och tidningsman, är ständigt frånvarande, dessutom ett svartlistat samtalsämne i hemmet efter den smutsiga skilsmässan från modern. När han vid tillfälligt välbestånd köper familjen ett hus med danssalar, tennisbana, lada och väderkvarn är det måhända en materiell avbetalning på fadersskulden. Hur som helst ger huset möjligheter – i ladan öppnar Isadora och storasyskonen en teater och börjar snart även turnera i trakten. Men det officiella erkännandet låter vänta på sig. När Isadora, tillsammans med modern, reser runt för att visa upp sina danser på allsköns scener, får hon, vare sig hon befinner sig i San Francisco, Oakland, Chicago eller New York, höra samma replik: ”Det passar inte för teatern.”

Isadora Duncans konst, hennes ”barfotadans”, anses inte passande i det fria landet Amerika. ”Vi måste härifrån”, skriver hon i självbiografin Mitt liv. ”Här kan vi aldrig uträtta något.”

Det är vår i Frankrike och Isadora är 23 år när familjen anländer till Cherbourg med kanalångare från London för vidare färd mot ett blomstrande Paris. Året är 1900 och sedan den stora världsutställningen 1889 är parisarna redo för stora och nya idéer. Isadora besöker Louvren, vandrar vid Versailles, dricker billigt rödvin och tillbringar många timmar i dansstudion, där hon utformar den dansteori som än i dag är stilbildande för modern dans.

I den franska huvudstaden känner hon sig fri och Europa blir hennes scen. Här uppskattas hennes allt mer utarbetade idéer om dansen som livets, känslans och andens förlängning. Hon lever ett liv i kappsäck, ständigt på turné – London, Berlin, Budapest, ja, till och med ­Stockholm.

Det är dråpligt att föreställa sig hur Sveriges meste geni vid denna tid, August Strindberg, för säkerhets skull håller sig inomhus då Isadora Duncan 1906 kommer till Sverige för att dansa på Olympiateatern i Stockholm och Konserthallen i Göteborg. ”Duncan kommer till Olympia 1–7 maj. Gerna för mig, jag går inte dit och vill inte göra bekantskap”, förklarar han i ett brev till Harriet Bosse. Men retroaktivt förtjust, det blev visst gamle Strindberg ändå, för när han några år senare planerar att sätta upp Ett drömspel på Intima teatern, vill han ha med några baletter i Duncans anda i verket.

Vid tiden för Stockholmsresan har Isadora just startat sin första dansskola i Grünewald utanför Berlin. Hon kommer att öppna fler skolor – i Ryssland, i Tyskland, i USA. En ständig vagabond, som pendlar mellan bankrutt och överdåd – det är så Isadora Duncan lärt att leva. Redan som barn hade hon gått till slaktaren för att tigga lammkotletter och på sina turnéer lämnar hon många hotellräkningar obetalda bakom sig, men så fort hon har pengar firar hon och vännerna med champagne och fina restaurangbesök. Hon omger sig med vackra män, dricker för mycket i offentliga sammanhang och är öppet bisexuell. Isadora Duncan är inte på något sätt lagom. Hon väcker uppseende med både dans och livsföring.

Det går attsätta ett stort likhetstecken mellan liv och dans för Isadora Duncan. Men döden finns ständigt vid hennes sida. En aprildag 1913 äter hon en parisisk lunch tillsammans med sina båda barn – Deirdre då sju och Patrick tre år – samt Patricks pappa Paris Singer. Efter lunchen ska barnen köras hem tillsammans med barnsköterskan och chauffören. Men det vill sig inte bättre än att bilen får motorstopp och chauffören går ut för att handveva motorn. I hastigheten glömmer han handbromsen. Bilen med barnen och barnsköterskan rullar rakt över Boulevard Bourdon ner i Seine, där samtliga tre passagerare drunknar omedelbart.

Hur överlever Isadora Duncan en sådan tragedi? Hur överlever hon att hon ett år senare förlorar sitt tredje barn – en son – samma dag som han föds? Hur överlever hon att hennes ryske make Sergej Jesenin tiotalet år senare begår självmord efter att ha lämnat henne?

Stundtals funderar hon själv på att gå samma väg, men det är livskraften som segrar. ”Det var alltid något som höll mig tillbaka”, skriver hon senare. Djupt olycklig, men trots allt, lever Isadora vidare, ett liv för dansen och för sina dansflickor – the Isadorables – som en efter en byter namn till Duncan och blir hennes nya barn. Isadora arbetar hårt, väjer inte för svåra förhållanden.

Men så har vi den extravaganta Isadora … hon som älskar flärden, farten och förälskelsen. Det är denna Isadora som tillbringar sensommaren 1927 i Sydfrankrike med strandliv i jetsetorten Juan-les-Pins, drinkar på Carlton Bar i Cannes och champagneslag på balkongen till sitt rum på Hotel Negresco i Nice, där hon lyckas få personalen att låta henne bo gratis i flera veckor. Hon är precis i gång med utgivningen av Mitt liv när hon den 14 september sätter sig i en Amilcar­ sportbil tillsammans med en ung italienare hon fattat tycke för. ”Adieu, mes amis, je vais à la gloire!”; ”Farväl, mina vänner, jag färdas mot äran”, säger hon mondänt innan den unge mannen startar motorn och Isadoras långa röda sjal trasslar in sig i bilens hjul.

”Den amerikanska dansaren Isadora Duncan, dog i går kväll en tragisk död i Nice på Rivieran. Enligt rapporter från Nice blev fröken Duncan, på ett extraordinärt sätt, slungad ut ur den öppna bil hon åkte i och omedelbart dödad av kraften i fallet mot den hårda stenläggningen”, står det i New York Times torsdagen den 15 september 1927.

Källor:
Isadora – a sensational life av Peter Kurth (2001)
Isadora Duncan – mitt liv av Isadora Duncan (1929)
In the footsteps of Isadora av Anna Duncan (1995)

* Den 18 och 19 januari finns det möjlighet att uppleva Isadora Duncans koreografier på scenen Weld i Stockholm. Tolv danser framförs av Sara Larsson Fryxell och Lilly Zetterberg i iscensättning av Kathleen Quinlan. Läs mer här.

Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 7.2012.