Hoppfullt helvete

Att dramatisera en antologi där misshandlade kvinnor berättar om sina erfarenheter bäddar för dokuteater. Michaela Granit har i stället valt att lita på berättandet och skapat en kör av kvinnor som var och en får sin plats, deras historier går omlott. Skådespelarna skapar en stark enhet av individuella historier. Scenografin understryker helvetet och hoppet: scenens väggar öppnas och stängs, stänger in, trycker tillbaka när kvinnan försöker lämna. Välkomnar när hon kommer tillbaka. Ytan är vågigt speglande och förvränger, förvrider spegelbilder och verklighet. Men väggarna erbjuder också utgång – ett annat liv på en annan plats med en annan man, eller utan man. Ett liv utan rädsla och våld.

Men allt börjar som en paneldebatt – det känns lite trist när det drar igång, men efterhand, när paneldebatten går över i att bli gestaltade liv, blir den så skrämmande tydlig: det är ju så vi är vana att möta den här frågan. I procent. I löpsedlar som snabbt glöms bort. Ännu fler rop på fler poliser – det löser problemet! Men hur ska polisen veta att fru X eller fröken Y får revbenen söndersparkade klockan 23.21 där under kristallkronan eller i förortsettan? Kärleken är blind – det är våldet också.

Granit låter kvinnor av alla slag träda fram: här finns barnet som ser roliga, snälla, hemska pappa slå roliga, snälla, hemska mamma. Här finns kvinnan som först bildligt golvas av mannens charm och sedan bokstavligt golvas gång på gång av något som aldrig kommer att kunna kallas charm samtidigt som brudbukettens rosor tappar allt fler blad. Här finns kvinnan som möter slag med slag. Och kvinnan som håller säkerhetsavstånd som en annan SÄPO-agent i sitt eget hem. Här finns den starka kvinnan som besitter hela registret av jämställdhetsanalys, men lika fullt stannar kvar.

Här finns orden som aldrig sägs på löpsedlarna, i rapporteringen – här finns sanningen bakom procenten. Här finns det där som nog alla kvinnor i Sverige hört: ”gå efter första slaget”. Men här finns också sanningen efter det: att det är svårare än svårt att ge sig av. Uppmaningen att gå efter första slaget blir ytterligare ett slag, ytterligare en kränkning om man inte lyckas göra det. Eller som en av kvinnorna säger: om man aldrig mött våld, hur ska man då veta vad det är man möter vid första slaget?
 Eller för att vända på det: om man aldrig mött annat än våld hur ska man då veta hur lycka och lugn ser ut? För det grundläggande i hela historien är också kärleken, eller önskan om den. En obändig – kanske naiv – tro på att den finns och att den kan vara stark och vacker.

Lyckliga slut gör inte anspråk på att förklara mäns våld – varken det som riktas mot kvinnor eller mot barn eller mot andra män. Den gör heller inte anspråk på att berätta vad som sker med omgivningen om den misshandlade kvinnan berättar om sin situation – den nöjer sig med att säga att omgivningen förändras. Kanske överger för att det är alltför svårt att veta.

Det är oerhört hemskt att sitta på Uppsala stadsteaters lilla scen. Men det är också helt nödvändigt. För alla. Främst för män. Och det är hoppfullt, för det går att lämna förhållandet. Det är inte det man dör av.