Clownen Jac är Hjalmar Bergmans sista fullbordade verk. En sjuk och förbittrad mans trots allt storslagna testamente om konstnärens utanförskap. Ett avsked till världen. Av detta har Per Thörnqvist gjort en drygt halvtimmeslång monolog för Moomsteaterns Klas Malmberg.
Det börjar storslaget tragiskt, med Skratta Pajazzo ur Ruggero Leoncavallos opera. Sedan sätter sig clownen vid sminkbordet och börjar utveckla gycklarens karnevaliska sanning. Vad är en människa, vad är det att döma utifrån utseende när alla innerst inne bara är tomhet.
Bergmans smått cyniska sentens får en något annorlunda och betydligt mer berörande vinkel i Klas Malmbergs mun.
I programbladet sägs att Moomsteaterns medlemmar inte direkt åsyftas. Men det är svårt att inte göra den kopplingen. Särskilt inte om det tolkas som en generell önskan om upprättelse: ”Man kan aldrig förstå den människa man ser ner på.”
Clownen ömsom smickrar, ömsom hånar publiken. Men det är det godmodiga draget som Thörnqvist och Malmberg fokuserar, satirens vänliga grimas. Och det tragiska, artistens utsatthet: clownens gråt bakom masken.
Malmberg är suverän i rollen, med starkt och tydligt tilltal. Föreställningen har en fin rytm mellan intensitet och vila, och Jan-Erik Sääfs vemodiga cirkusmusik bidrar till stämningen. Så småningom blir det också allt mindre monolog och alltmera mim och clowneri, till exempel i ett litet humoristiskt dansnummer.
Malmberg mera markerar än utför clowntrick, utom i slutet, då en röd heliumballong fäst i ett snöre runt clownens midja får illustrera det hopplösa men också envisa i all vår strävan efter det ouppnåeliga. Hur vi älskar och hatar, lider och jublar i samma andetag.
Loading ...
