Man kan dela upp Höstafton i två delar, baletter man måste se igen och baletter man inte behöver se igen. I den första delen finns Nacho Duatos Castrati till musik av Vivaldi och Jenkins, ett superbt verk för nio manliga dansare. Duatos koreografi, som är flödande och dynamisk, samspelar med Francis Montesinos kostym i att framkalla det motsägelsefulla i kastratens gestalt där maskuliniteten bryts mot en sårbarhet – och på så sätt blir den en kommentar om nutidens ifrågasatta manlighet. Centralgestalt i verket är Jens Rosén som med enastående känslighet personifierar den unge man som står inför att ta det avgörande steget in i kastratens värld. Han och ensemblen gör en magnifik tolkning i vad som är ett av Duatos främsta verk.
Det andra verket man måste se minst två gånger är Tim Rushtons Kridt till musik av Vasks, det är en fragmentariskt uppbyggd koreografi om det oundvikliga sönderfall som avslutar livet. Anders Nordström, som mannen, och Anna Valev som kvinnan har den nödvändiga erfarenheten som krävs för att fylla koreografin med innehåll. Rushton är förvisso inte någon stor koreograf men i Kridt finns ett slags angelägenhet som genomsyrar koreografin och inspirerar dansarna.
De nyskapade verken Degenerator av Gunnlaugur Egilsson och Förlorad Tablå av Christian Spuck är ytliga bagateller. Såväl Egilsson som Spuck, vilka båda är relativt oerfarna koreografer, verkar vara så fokuserade på att vara trendiga att de missar att koreografi inte endast handlar om ”smarta” rörelser, utan först och främst om innehåll. Degenerator blir, trots duktiga dansare i snygga kostymer, smakfull scenografi och intressant musik malande monoton. Förlorad Tablå förvirrar sig snabbt in i schabloner och förutsägbarhet. De enda som lyckas övervinna koreografin och ge sin dans ett slags innehåll är Jenny Nilson och Andrey Leonovitch, två dansare som verkar befinna sig i konstant utveckling. Även om Kungliga Balettens Höstafton inte är allt igenom tillfredsställande bör man alltså absolut inte missa möjligheten att se Castrati och Kridt, två verk som jag hoppas får stanna kvar på repertoaren.
Fotnot
Med Höstafton introducerar Kungliga Operan sina hett efterfrågade söndagsmatinéer.
Loading ...
