Plötsligt är han överallt. Inte bara på Dramaten. Riksteatern sätter upp Tussilagoängen, Göteborgs stadsteater spelar Frigiven (som han skrivit ihop med Agneta Pleijel och Lisa Langseth), Borås stadsteater gör sin version av förra årets Dramatensuccé Fallna från månen och Stockholms stadsteater har i dagarna premiär på Calderóns Livet en dröm – i bearbetning av Lucas Svensson. I det ”egna” huset vid Nybroplan står han bakom två av höstens guldkorn – Inget växer, utom Stig (och Molly) samt julklappen Alice i underlandet.
Det kan tyckas lite överraskande att den man som utsetts till nationalscenens husdramatiker under det senaste åren nästan uteslutande sysslat med barndramatik.
Överraskande och glädjande, med tanke på att barnteater sällan ges särskilt hög status av kulturetablissemanget. Men Lucas Svensson gillar formen.
– Jag har nu skrivit sex barnpjäser på raken, säger han. Jag märkte att det passade mig. Det jag hade skrivit innan närmade sig barndramatiken med sin tydliga form och i det att jag var väldigt rak med det jag ville säga.
Samtidigt är han glad över att arbetet som husdramatiker inte begränsar sig till att skriva teater för små.
– Jag tappar en del av mitt språk, en del av mitt tänkande, så nu måste jag byta och göra något annat. Men jag kommer att föra över erfarenheterna av barnteatern till vuxendramatiken.
– just det här med att arbeta väldigt, väldigt direkt.
Lantlig helaftonspjäs
Att vara knuten till en teater ger trygghet och kontinuitet tycker Lucas Svensson, som sedan genombrottet med Fallna från månen hattat runt lite varstans i Sverige. Nu står skrivbordet på Dramaten under resten av Staffan Valdemar Holms chefsförordnande och det dagliga värvet består i att skriva pjäser, bearbeta och översatta andras verk samt att vara dramaturg. För närvarande är det en helaftonsföreställning för vuxna som börjar ta form på papperet.
– Jag tror att den kommer att handla om mänskligt värde och pengar. Den utspelar sig på landet, inte i bondemiljö, men nästan.
Det lantliga är välbekant för Lucas Svensson. Det var i den lilla skånska byn Olseröd han såg dagens ljus. Skrivandet fanns med från barnsben. Efter gymnasiet i Kristianstad fick han jobb på en av stadens teatrar och kastades med det rakt in i allt det handgripliga som arbetet på en liten teater kräver. Administration, barnteatergrupper på kvällarna och så Brecht och Beckett på repertoaren. I Malmö startade han frigruppen Teater Vremja, där han skrev och regisserade själv ”eftersom texterna aldrig blev klara”. Till slut tog skrivandet överhand och han sökte till Dramatiska Institutets dramatikerutbildning, kom in, och på den vägen är det.
Dottern kritisk
Det var när han som DI-elev arbetade med Suzanne Ostens projekt Det kungliga teaterdagiset han blev upptäckt och fick en Dramatenbeställning på en barnpjäs. Fallna från månen, om åttaåriga Rosa som hellre vill spela flipper än piano, gjorde succé på Lejonkulan. Kritiker, publik, ja till och med Lucas Svenssons egen, snart åttaåriga, dotter Vera gillade den.
– Hon är lite teaterskadad och väldigt kritisk, skrattar han. I skrivandet har det hjälpt att själv ha barn, eftersom jag har en rak länk in i hur man kommunicerar med dem, ett direktmöte med den världen.
Lucas Svensson är politiskt medveten och beläst. Bland äppelkindade barn och till synes idylliska femtiotalsmiljöer finns i hans pjäser en livskunskap och ett uppkäftigt undersökande av vårt samhälles maktstrukturer. Vuxenteaterns ämnen förmedlade till barn. Ofta blir det dessutom både roligt och skruvat.
– Jag har själv aldrig sett pjäserna som skruvade. Det är snarare så att jag söker efter något akut hela tiden. Vilket är det mest effektiva sättet att berätta en historia? Hur får jag den klaraste teatrala bilden? I ”Stig” är det konformitet kontra något som plötsligt växer åt helvete. Hur visar jag det utan att bli en diskussionsdramatiker?
Spielberg och Bowie
Han nämner tunga dramatiker som Jean Genet, Thomas Bernhard, Bernard-Marie Koltès och Berthold Brecht som inspirationskällor.
– Jag tror att kunskap är en av förutsättningarna för att kunna orientera sig i var man står. När jag skriver är jag en del av en tradition. Därför vill jag veta vad som har gjorts, vad som ligger före mig.
I Steven Spielbergs amerikanska dramaturgi och David Bowies teatrala musik kan han också hämta idéer.
– Jag har ganska lätt att omforma intryck till uttryck. För att inte sina måste jag ta in mycket hela tiden, se mycket, resa. Själva processen kan jag inte kontrollera. Jag kan börja skriva en pjäs och så slutar den som något helt annat.
Ofta skriver han dessutom på flera pjäser samtidigt. Tre, fyra stycken. Det kan vara tankekorn, scener, som så småningom smälter ihop till ett enda drama.
– Jag attackerar ett tema från olika håll. Det är som att skaffa sig fler lego- eller mekanobitar att laborera med. Det brukar så småningom visa sig att bitarna hänger ihop fast jag inte visste det från början.
Lucas Svensson får det att låta enkelt att skriva dramatik. Som att bygga lego. Lika lustfyllt och fullt av möjligheter. En hel del möjligheter väntar nog Lucas Svensson i livet också. Vid trettio års ålder har han skrivit tjugotre pjäser och fler spottar han ur sig i rasande takt.
– Ja, det sägs ju att man ung och lovande tills man är fyrtiotvå, säger han med ett skratt innan han reser sig från tussilagoängen för att ta tunnelbanan ”hem” till Dramaten.
Loading ...
