Snygg räddningFamntagande och avståndstagande. Närheten och distansen svallar mellan modern Marie Göranzon och dottern Maria Bonnevie i Stefan Larssons scenversion av Höstsonaten.
Recensioner [2009-11-23]

Snygg räddning

Höstsonaten av Ingmar Bergman
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljus: Urs Schönebaum
Kostym: Nina Sandström
Medverkande: Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen, Johan Holmberg
Peruk och mask: Eva Maria Holm
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Vem är det som är monstret? Marie Göranzon äger i alla fall scenen i Stefan Larssons version av Ingmar Bergman-filmen Höstsonaten på Dramaten. Filmdrömmen har fått en ny chans som poetisk scenuppsättning.

Modersmonstret går igen. Dottermonstret också. På den storslaget utnyttjade stora scenen möts och stöts Marie Göranzon och Maria Bonnevie i en höstfärgad mor- och dotteruppgörelse som svallar musikaliskt mellan närhet och distans, mellan famntagande och avståndstagande.


Stefan Larsson drog nyligen upp Ingmar Bergmans klaustrofobiskt närfilmade tv-drama Scener ur ett äktenskap till en samtida lättsamhet i sceniskt storbildsformat på Dramaten. Nu följer han upp med ännu en snygg svensk Bergmanpremiär – scenversionen av Höstsonaten.
   Och om den förstnämnda föreställningen blev en ljusare, öppnare variant – med utrymme för finkulturfniss – än sin tusen-nålar-hårdare frustrationsgråa förlaga, så framstår Larssons Höstsonaten tvärtom som ett allvarligare och djupare försök än filmen från 1978.


För trots ett par Oscarsnomineringar, en César och en Golden Globe … känns inte filmen oväntat omständlig när man ser den i dag? Och Marie Göranzon och Maria Bonnevie rentav som en bättre matchning än Ingrid Bergman och Liv Ullman var?
   Det är i alla fall frestande att tro att Larsson velat göra en räddingsaktion – i programmet finns en text där Ingmar Bergman själv med torr humor gör en lätt sågning av filmen såsom något han inte riktigt orkade slutföra och som kanske borde förblivit en dröm.


Här får drömmen en ny chans. Sonattemat blir tydligare på scenen, de tunga replikerna får svängrum, temperament och toner spelar med en rörlig abstrakt scenografi (Rufus Didwiszus) som kan bli både drömsk och mardrömsk. Det experimentella i framställningen lyfter fram det poetiska i berättelsen.
   Det är genomgående vackert spelat men det är Marie Göranzon som äger scenen. Som håller uppe spänningen mellan konsertpianisten Charlotte och hennes dotter Eva (Bonnevie) – vem är det som är självupptagen egentligen, vem har svikit vem, vem förstår egentligen den sjuka systern, vem är egentligen det största kvinnomonstret?


Ändå går jag därifrån med känslan av att den här idén om en berättelse om en mor och en dotter inte blir mer än en idé. Intressant men lite för mytologiserad för att gripa fatt i något köttigare erfarenhetsdjup i mig. Fast visst, en idé som snyggt har räddats till scenen.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare