Regissören Raija-Sinikka Rantala valde ändå att slutföra uppsättningen, som en hyllning till Ingmar Bergman. Snabbt skrev hon istället in Christina Indrenius-Zalewskis rullstol i manus, en olycklig omständighet som samtidigt ger handlingen en extra dimension.
Men hon fick kämpa länge för att få iscensätta den. Första gången hon kontaktade Ingmar Bergman personligen var 1985, men då fick hon blankt nej. Det var först när Ernst Deutsch Theater i Hamburg, tack vare skådespelerskan Judy Winter, fick sätta upp den 2002 som det blev grönt även för Rantala. Nordisk premiär och den första uppsättningen på svenska bjuder i varje fall Svenska Teatern påpassligt på.
Självbiografisk vinkel
Höstsonaten kom till i en tid när Ingmar Bergman var på kant med Sverige på grund av att han var misstänkt för skattebrott. Därför spelades den in i Norge med amerikansk finansiering. Textuellt är den närmast uppbyggt som ett partitur som känslomässigt går hand i hand med Chopins preludium, pjäsens musikaliska tema. I centrum för handlingen står Charlotte, den framgångsrika konsertpianisten som har offrat sin familj för karriären. När dottern Eva bjuder mamman att bo hos henne och maken Victor på deras avskilda prästgård, så konfronteras Charlotte obönhörligen med sina tidigare synder som förälder. Eva kräver upprättelse och går till attack, både aggressivt och förtvivlat. Hon går så långt som att skylla systern Helenas namnlösa sjukdom på mamman, en sjukdom som med moderna glasögon påminner om den diagnos som flyktingbarn får i Sverige, så kallade apatiska barn.
Smärtsamma scener utspelas mellan mor och dotter. Som när Eva förklarar för Charlotte hur det kändes när mamman tvingade henne att göra abort mot sin vilja. Allt för att i en missriktad välvilja gottgöra sin frånvaro under flickornas barndom. Bara i bakgrunden figurerar Helena som med sina gutturala läten ger uttryck för en ordlös smärta.
Det är förstås lätt att tolka huvudrollens Charlotte, den egotrippade konstnären som sätter sig själv i första rummet och offrar sina barn, som Ingmar Bergmans alter ego. I synnerhet som han också lät sin kvinnliga namne, Ingrid Bergman, spela henne i filmen från 1978. Men kanske finns där också lika delar Käbi Laretei i en märklig symbios, den tillika berömda konsertpianisten som han levde med under perioden som han skapade Höstsonaten.
Vackra smärtpunkter
Inledningen på Svenska teatern är vacker som en oktobergryning. Bach berömda cellosvit framförs av Mikko Lehtola bakom vita gradänger i fonden, gradänger som skapar djup i rummet och samtidigt fungerar som projektionsduk för ett blågrått Östersjöhav, både kallt och tröstansfullt på en gång – och något som enligt regissören får påminna om Ingmar Bergmans närvaro på scenen, hans sista timmar på Fårö.
Det tar visserligen lite tid att vänja sig vid att se Höstsonaten på ”helskärm”, utan de tysta närbilder som filmen kan skapa. Första akten börjar också lite för högljudd. Dottern Eva (Anna Hultin) spelar för forcerat och scenerna hittar inte riktigt någon rytm. Efter paus blir det lugnare, scenerna går inåt och är mycket dovare i färg, form och rytm. Och att Christina Indrenius-Zalewski (Charlotte) tvingas sitta i rullstol skapar som sagt en oväntad poäng. Hur hon som är så dominerande samtidigt är SÅ beroende av dottern. ”Jag har alltid varit rädd för dig. Jag vill också vara hjälplös”, lyder en av hennes replik. Här finns även den grymma scenen där Eva ska framföra Chopins preludium för mamman som bara svarar med tystnad – och sedan det grymma omdömet: ”Det finns en avgrund mellan känsla och sentimentalitet”. Evas son som likt pojken i Henrik Ibsens Lille Eyolf också har drunknat i tidig ålder, är en annan smärtpunkt i föreställningen. Här lyckas Christina Indrenius-Zalewski med bara tystnad att förmedla vad hon känner – eller inte känner – när Victor sätter ett fotografi av pojken framför henne, barnbarnet hon aldrig har sett. Hennes relation till dottern Helena, vackert spelad av Joanna Wingren, är om möjligt ännu mer komplicerad. den svårt sjuka dottern som hon inte vågar möta, men som ändå verkar stå henne närmare än Eva. Kanske för att hon inte kan tala längre och därmed inte heller kan komma med anklagelser. När en fjäril hjälplöst försöker ta sig ut ur ett fönster minns de båda något som kanske kan tolkas som ett övergrepp i barndomen.
Initiativet att ge Höstsonaten nordisk premiär på teaterscenen är hedervärt. Det här är ett manus med hög scenkvalitet. Scenografin (Minna Välimäki) integrerad med musiken är också oerhört vacker. Möjligen kan jag önska en mindre teatral iscensättningen – om man nu kan önska sig det på en scen, en uppsättning med fler närbilder och pauser. Nu väntar vi i Sverige bara ivrigt på att någon också sätter upp Höstsonaten i Sverige. Varför inte på Dramaten och med en annan härskare av det svenska mörkret som regissör – Lars Norén?
Loading ...
