Det är i de små pauserna den stora dramatiken ligger. I de små rysningarna som genomfar skådespelaren Michalis Koutsogiannakis kropp och fortplanteras i min egen. Han står där, ensam på scenen. Utan några större åthävor. Armarna hänger längs med sidorna. En människa som balanserar på gränsen till att brista.
Med ett nästan upphöjt lugn berättar han om fasorna i koncentrationslägret Auschwitz. Med en forskande blick frågar han: ”Hur kan man slå en annan människa utan att vara förbannad?”
Det finns inga svar på den frågan. Enkelheten och renheten står för sig själv, så att till och med den minimalistiska scenografin känns överflödig.
Otaliga är filmerna, böckerna och vittnesmålen från ett av mänsklighetens största brott. Risken finns att det blir söndertjatat, hävdar vissa. Andra menar tvärtom – vi måste gång på gång påminna folk så att det aldrig händer igen.
Men ändå händer det igen, och igen. Bilderna från Gaza, Bosnien, Guantánamo och Vietnamn ute i foajén bevisar det. Helvetet på jorden visar sig i många olika varianter.
För den italienske författaren och kemisten Primo Levis del visade det sig bland annat när han var fånge i Auschwitz, där han var en av de få som överlevde ända fram till lägrets befrielse 1945. Hans vittnesskildring, som han själv föredrar att kalla det, är ett av de starkaste vittnesmålen av fasorna från helvetet på jorden. Nazisternas dubbelhet med både gaskamrar och sjukstugor är svår att förstå sig på. Primo Levi hade tur, säger han själv. Enbart tur som överlevde.
Hans bok är en rak nedstigning till detta helvete, egentligen omöjligt att iscensätta på en scen. Här, i Göran Stangertz regi av Lars Noréns bearbetning av boken, sker det med en hudlöshet som går in i märg och ben på sin publik.
Den långa tystnaden efter att det sista ordet har sagts tills det att applåderna sätter i gång är ett tydligt bevis för det.
Loading ...
