Den tragiska operan Madama Butterfly är svår att förstå sig på. Handlar det om olycklig kärlek? Skenande galenskap? Eller ett sublimt gestaltande av den orättvisa värld där ett äventyr för den ene kan leda till döden för den andra? Själva huvudpersonen, den olyckliga geishan Cio-Cio-San, eller Butterfly, gestaltas ofta som en docka som går i kras. Eller som en sorts lycksökerska som försöker gifta sig upp till en bättre position. Sällan har hon varit så levande som i Kirsten Harms uppsättning, med Asmik Grigorian på scenen. Borta är alla klichéer om spröda och hämmade asiatiska kvinnor. Här har Butterfly en full uppsättning av mänskliga egenskaper; kärlek, ilska, manipulation, andlighet.
Butterfly gifter sig, blott 15 år gammal, med den amerikanska soldaten Pinkerton. Han ser inte så allvarligt på äktenskapet, men hon satsar allt, överger sin barndoms gudar och blir förskjuten av sin släkt. När Pinkerton återvänder till sitt hemland vägrar Butterfly inse sanningen. Hon väntar i tre år, allt mer fattig och isolerad. När hon till slut inser att han aldrig kommer att komma tillbaka till henne tar hon sitt liv. ”Hellre dö med hedern i behåll än att leva förnedrad”.
Regissören Kirsten Harms har tidigare varit chef för Deutsche Oper i Berlin och blev bland annat känd för rabaldret kring avbildningar av Muhammed i en föreställning av Idomeneo för några år sedan. Här har hon och scenografen Herbert Murauer gjort en skitig och stökig version av Madama Butterfly. I den första akten fungerar det inget vidare. Regin förefaller ofokuserad. Konstiga (och farliga!) lådor med hål i verkar stjälpa snarare än hjälpa sångarna. Udda soffor, en guldfiskskål och en ganska ful hängbro i plåt blir bara till en enda röra. Och kärlekshistorien tror jag inte alls på. Men efter paus lyfter det.
Asmik Grigorian gör en modern Butterfly som det går att känna igen sig i. Hennes förtvivlan känns hudlöst äkta. ”Jag är en usel skådespelerska. Jag kan bara vara mig själv”, lär den lettisk-armeniska sångerskan ha sagt. Hon sjunger mycket precist och känsligt, ljust och klart på höjden och barskt och nästan skrovligt i botten. Daniel Johansson som svikaren Pinkerton är också fin, med härliga svällare i rösten.
Den enda ”vuxna” i Madama Butterfly, den amerikanske konsuln i Karl-Magnus Fredrikssons gestalt, inser redan från början konsekvenserna av det ojämlika äktenskapet. Det ansvarsfulla och faderliga gjuts tröstande över kaoset genom Fredrikssons varma röst. Det enda som stör den musikaliska helheten är några konstigt hetsiga tempon i finkänsliga arior som ”Un bel dì”, när Butterfly spanar mot horisonten för att försöka få en skymt av Pinkertons skepp. En onödig stress sliter mellan sångare och orkester.
Men som helhet är det en mänsklig och ovanligt aktuell Butterfly och slutet slår till som en jätteslägga som inte går att ducka för.
Loading ...
