Dennis Magnussons pjäs Eddie #14 har ett Aniaraupplägg. Rymdskeppet vi stiger in i på Teater Insite färdas mot okänt mål, med en last av människor på väg mot en ny värld.
Medan människorna är nedfrusna för den långa, osäkra resan har ansvaret för skeppet lämnats åt fyra ständigt förnyade kloner. Skeppet är inte precis hightech: kaptenen läser i gammaldags böcker, inte en dator i sikte. Detta är humanistisk science fiction.
Eddie #14 (Ester Claesson) är besättningens trotsiga tonåring med Iron Maiden-t-shirt och kaxig attityd. Hon ställer obekväma frågor: vart är vi på väg, vad är meningen, kan man vända skeppet?
Klonerna vördar blint de människorna som skapat dem och vars uppdrag de utför. I dagsljus i alla fall, i nattens mörker drabbas de av mardrömmar och kryper ihop i en kontaktsökande klump på golvet.
I en komisk, återkommande scen upprepar klonerna en mänsklig fikastund, med uppsträckt vördnad inför en ritual de inte förstår innebörden av.
Klonen Eddies födelse får vi bevittna som preludium. Sedan visar hon sig vara den trixter som sätter dramat i rörelse. Någonting har hänt med Eddie #13, något blodigt och obehagligt.
Frågan är nu om samma öde ska drabba den ifrågasättande Eddie #14.
Det är förstås en religionshistorisk parabel som Dennis Magnusson har åstadkommit. Eddies uppror mot gudarna och krav på meningsfullhet leder till ett förnyat kontrakt med en annorlunda, messiansk tolkning av uppdraget.
Om man vill hårdra liknelsen kan man säga att vi bevittnar skiftet mellan gammaltestamentlig och nytestamentlig gudsuppfattning.
Det hela skulle kunna bli lite töntigt. Men skådespelarna tar den spejsade fiktionen på allvar, med tillförlitliga och icke-ironiska gestaltningar – en nödvändig förutsättning – och styr på så vis Teater Insites rymdäventyr i hamn.
Loading ...
