Ingredienserna i koreografen Björn Elisson, poeten Johanna Ekström och musikern Lars Åkerlunds bildsamlande hundar med dans, text och ljud känns igen från den första delen av De allvetande hundarna. Men den här gången är det som om alla uttryck har renodlats och försiktigt skalats av lite mer – som i ett försök att komma fram till en gemensam kärna, såväl konstnärligt som mänskligt. Uttrycken är kort sagt färre men får nu en starkare effekt när de inte på samma sätt som tidigare konkurrerar med varandra.
Johanna Ekströms vita text projiceras exempelvis stillsamt mot en svart vägg. Orden blir bokstavligen till ”En förberedelse i mörker”, som en av textraderna lyder. Hennes text färgas samtidigt bara försiktigt av Lars Åkerlunds musik på monokord och elektronik.
I De allvetande hundarna II sitter dessutom publiken på en läktare och kan inte, till skillnad från föreställningen på Fylkingen, förflytta sig i rummet och byta perspektiv, vilket gör att den inledande filmen med en kvinnlig gestalt som sakta rör sig i en snötung skogsbacke direkt anslår en vintrig och lite kylig ton. Vinterbilderna återkommer och ramar vid ett tillfälle in scenrummet när samma snöiga bild projiceras på alla de omgivande tre väggarna.
En fin utmejslad duett mellan Katarina Eriksson och Ossi Niskala är både tät och följsam. Och Johanna Ekströms ord om fallandet, fallet och fångande blir då kroppsligt påtagliga.
Katarina Erikssons solo, där varje vinkling av en arm eller en handled görs tydlig och meningsbärande i den skarpa vita ljuskäglan, avslutar. Solot fångar också på ett vackert sätt den undflyende kärnan eller det ovissa mellanläget i De allvetande hundarna.
Loading ...
