Inledningen av jubileumsföreställningen Bättre utan hund blir lite trevande och nervös. Petter Heldt, ensemblens veteran, spelar i en liten låda mitt i ett stort svart scenutrymme. Lådan är hemvist åt Herr Blumfeld, en gammal ungkarl (som Kafkas novell heter i original). Han kommer hem från jobbet, putsar sina skor, äter mat ur en matlåda, rapar upprepade gånger.
Allan Edwall hade antagligen likheterna mellan Kafkas figur och Becketts meningstömda existenser i tankarna när han skrev sin monolog. Det finns i alla fall beckettska drag i Josefine Anderssons iscensättning. Ungkarlen resonerar för sig själv om möjligheten att skaffa en hund som sällskap. Han orerar också om sitt jobb som mellanchef på en textilindustri, och han skäller på sin slafsiga hushållerska.
Vad han egentligen talar om är förstås kostnaderna för relationer. Kärleken kontra oberoendet. Disciplinen kontra bekräftelsebehovet. Eftersom han är renlighets- och ordningsmaniker blir alla relationer ett hot om smuts och störningar.
Hans sniffande på sin egen armsvett är hans enda realitetsbekräftelse. Karaktäristiskt för Kafka är det öververkliga elementet, när Blumfeld i pjäsens vändning upplever att två blåvita studsbollar invaderar hans lägenhet. I föreställningen illustreras de av skärande elektroniska studsljud, påminnande om hjärtljud.
Kafka skriver själv i en anteckning, som kanske relaterar till det klaustrofobiska i Blumfeldhistorien, att den ger honom huvudvärk: den är ”trots all sin sanning ondskefull, pedantisk och mekanisk.”
Kanske borde även iscensättningen varit lite mera ondskefull. När Petter Heldt väl får igång fokus och intensitet börjar man nästan sympatisera med Blumfeld. Trots att han i sitt fascistoida svaghetsförakt är en rätt obehaglig typ.
Loading ...
