Sångensemblen Amanda ger musiken kropp och låter kroppen vara en självklar del i musiken. Foto: Peter Lloyd
Recensioner [2012-09-03]

Hunger som ger mättnad

Hunger av sångensemblen Amanda
Scen: Folkteatern, Röda scenen
Ort: Göteborg
Regi: Lars-Eric Brossner
Koreografi: Maud Karlsson
Ljud: Allan Anttila
Ljus: Åsa Holtz
Kostym: Brita Lindgren, Cilla Klein
Medverkande: Maja Berndes, Ingrid Brännström, Sanna Källman, Åsa Johansson, Madeleine Stenmark, Anci Hjulström, Annika Olsson, Cilla Klein, Anna Kuuse, Karin Marmander, Melinda Mangs, Karolina Nyström, Lotta Sjölin Cederblom, Filip Bagewitz, Daniel Dohber, Christopher Ek, Johan Hogenäs, Peter Holmstrand, Simon Leidecker, Torbjörn Nyberg, Henrik Bergström, Martin Holmgren, Sten Källman, Staffan Löwenadler, Stefan Malmeström, Magnus Markling, Johan Rask, Patrick Rydman, Per Wiklund, Michael Andersson
LänkFolkteatern och Amanda


RECENSION/TEATER. Sångensemblen Amanda i Göteborg skapar musik för hela kroppen. I Hunger inspirerar folkmusiken från Haiti med smittande rytmer och gung. Lis Hellström Sveningson lämnar Folkteatern behagligt mätt.

I över trettio år har medlemmarna i Amanda sjungit tillsammans. Inte bara sjungit, den göteborgska sångensemblen har utvecklat körsången till en föreställningsform där sångerna på olika sätt binds samman av texter och koreografi. I Hunger är det folkmusiken från Haiti som inspirerar och med de smittande rytmerna som grund blir det tydligt att Amandas grej är att ge musiken kropp, eller låta kroppen vara en självklar del i musiken.

Sången har fortfarande huvudrollen. Lars-Eric Brossner, som har regisserat Hunger, är själv en magisk musikant och låter regin understödja mer än styra det musikaliska. På samma sätt har Maud Karlssons koreografi en frigörande effekt på ensemblen, både i de tydligt koreograferade figurerna och i det lössläppta, allmänna gunget.

På scenen står trettio röda plaststolar i två rader som formar ett starkt centralperspektiv med ett voodoo-altare i fokus. Det är allt Amanda behöver, förutom instrumenten och en tillämpad ljusdesign, förstås. När jorden rämnar flyger stolarna huller om buller. Bara som en antydan om den verklighet som omger musiken.

Det starka kollektivet är Amandas signum. En snabb och gemensam framåtlutning skapar en makalös effekt, liksom trettio variationer på en ljudgrimas – sådant vet regissör Brossner att utnyttja. Å andra sidan ger gemenskapen generöst utrymme för individer, lätt markerat i Brita Lindgrens och Cilla Kleins kostymer, men tydligare i hur de olika sångnumren byggs upp. Ofta startar sången med en ensam röst, en stämma som snart får sällskap och stöd – eller motstånd – av gruppen. Den folkliga formen från Haiti tillämpas även på svensk folkmusik. Det bidrar mer till variation och dynamik i uttrycket än merparten av mellantexterna. Sällan når de sångens nivå. Undantaget är metamonologen om Amanda som mynnar ut i en betraktelse över hur vi ser och bemöter varandra.

På voodoo-altaret finns personliga föremål som förevisas för publiken. Fast då går det undan och bara någon enstaka gång blir minnet mer än ett manér. Men den kreativa sångglädjen stillar hungern. Amanda skapar en behaglig mättnad.

Lis Hellström Sveningson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare