Hur man blir en skådespelare

Det börjar som ett skilsmässodrama på 70-talet sett ur pojken Martins perspektiv, från hans tidiga barndom i en stockholmsförort, genom puberteten och fram till livet som framgångsrik skådespelare i begynnande medelålder.
Bengt Ohlsson är född 1963, har gått regiutbildningen på Dramatiska Institutet, skrivit ett antal pjäser och hela nio romaner. Dessutom är han krönikör i DN:s fredagsbilaga. Med andra ord en textproduktiv människa.
Kanske är det orättvist att ana sig till att krönikeskrivande skadar den seriöse romanförfattarens förhållande till språk och iakttagelser. Men för många författare kan lättheten att producera textmassor skapa ett ointresse inför att återvända till och fördjupa sig i den egna texten, när de så lätt kan skriva något helt nytt istället. Till skillnad från pjäser och krönikor ger ju romanformen författaren en möjlighet till fördjupning och komplexitet, helt enkelt på grund av det stora utrymme som står till förfogande. Och visst tar Bengt Ohlsson det stora utrymmet i anspråk. Utförligt följer han en människa genom livet.
Vi återfinner de vanliga – och alls inte dåliga – ingredienserna som hör en barndomsskildring till:
försöken att uttolka de vuxna och förutsäga deras reaktioner i en värld man inte kan kontrollera, frustationen och de missriktade hämndaktionerna som riktas mot denna värld, och den destruktiva vänskapen med något annat barn.
Men i ”Se till mig som liten är” liknar tyvärr ofta barnets djupa sorg och bitterhet mest elakhet. Martin tycks inte ha andra känslomässiga mål än att få sina behov av bekräftelse uppfyllda. Det känns som en förenkling. Att förväxla uttrycket med känslan. Samtidigt är prosan i skildringen av lillasystern både betydelsetät och angelägen: som läsare tycker man sig se glimtar av ett komplicerat skeende med svåra följder. Och det råder inget tvivel om att Bengt Ohlsson både kan och vill berätta viktiga saker.
Martin har nämligen tidigt förstått att man inte kan lita på vad människor säger. Som barn bär han på en rädsla för galenskap och det är fint skildrat.
Å andra sidan flödar vardagsprosan ofta över alla gränser och liknelserna känns ibland outhärdligt konstruerade för att kunna tillskrivas ett barn: när modern blir kär ser hon ut som ”Mowgli när han blev hypnotiserad av ormen Kaa”.
Som vuxen gör sig Martin till en känslokonsument,
räknar hela tiden ut vad han kan få av andras känslor i varje situation, kalkylerar, utan någon kärlek till någonting, med undantag från sin lille son. Att bevara kärnfamiljen (på kvinnans bekostnad) blir nödvändigt för att skydda sonen från en uppväxt som skulle likna hans egen. Med alla medel hindrar han den knäckta hustrun från att frigöra sig.
Här förefaller det som om den som tillbringat hela sin barndom och uppväxt med att försöka gissa sig till vart varje situation är på väg, inte bara blir beräknande och egoistisk utan också har stora förutsättningar att bli en känd skådespelare …