Att som debuterande regissör ge sig på en Jon Fosse-pjäs kan tyckas våghalsigt. Men för Sofia Sjöberg, 27-årig regissör från Stockholm, var Fosses avskalade dramatik en självklar utmaning:
– Hos Fosse ställs teaterarbetet på sin spets. Du har, som regissör eller skådespelare, hundra val att göra i varje ögonblick: hur betonar jag den här meningen, vad får det för konsekvenser för handlingen? Olika sätt att rikta blicken skapar också helt olika förutsättningar för en scen.
Förälskad i pjäsen
Sofia Sjöberg har arbetet som regiassistent åt bland andra Rickard Günther, Göran Stangertz och operaregissören Staffan Aspegren under sex års tid. Nu i höst fick hon chansen att regissera själv, inbjuden av Stangertz på Helsingborgs Stadsteater.
– Göran Stangertz föreslog något av Jon Fosse. Jag läste igenom hans pjäser och blev helt förälskad i Besök, en pjäs om människor i en familj som aldrig möts. Om hur deras familjesystem resulterar i den ökande ensamhet som vårt samhälle drabbats av.
Tystnadens dramatik
Att arbeta med Fosse är, naturligtvis, en stor utmaning även för skådespelarna, ofta vana att arbeta med mer handfasta texter.
– Vid kollationeringen var det kanske bara jag, scenografen och en av skådespelarna som förstod vad det här egentligen handlar om. Det var på något sätt längre från utgångspunkten till det färdiga resultatet, eftersom det som vi fyller ut tomrummen med blir – teater.
– Samtidigt är Fosses text så rytmisk och poetisk-filosofisk, han är en mästare på att skapa dramatik med hjälp av tystnad. Ordet ”mellanrum” återkom hela tiden i vårt arbete, både i samtalen med scenografen och i arbetet med skådespelarna. Mellanrum mellan människor – icke-mötena – men även mellan replikerna, mellan orden. Det krävs av skådespelarna att de litar till tystnaden – att det att göra ingenting är ett uttryck i sig.
Sorgligt men hoppfullt
Scenografen Elisabeth Åström har byggt ett enkelt vardagsrum med soffa, bord och tre dörrar – som på olika sätt representerar flyktvägar för den deprimerade unga flickan i pjäsen (spelad av Karin Bergquist). Vardagsrummet, mellanrummet, är samtidigt hennes verkliga helvete; det är här hon tvingas spela rollen av den normala, glada tonåring hon egentligen inte är.
Besök är en oerhört sorglig pjäs, men i porträttet av flickan finns en sanning som i sig kan försätta berg: det är när ensamheten blir skärskådad, sakligt som hos Fosse, som den blir möjlig att bära.
Och Sofia Sjöberg regisserar sin Fosse – utan att ha sneglat åt andra:
– Först tänkte jag att det var en brist att inte ha sett något av Fosse tidigare, men sen valde jag medvetet bort andras uppsättningar. Jag har velat fjärma mig så mycket som möjligt från ett ”så här gör man Fosse”-perspektiv.
Resultatet visas på Helsingborgs Stadsteater t o m den 23 mars.
Loading ...
