Den franske 1700-talsfilosofen Denis Diderot ansåg att skådespelaren var en konstnär av högsta rang. Men det fanns två kriterier som först måste uppfyllas: att skådespeleriet byggde på en metod och att det inte försökte avbilda verkligheten.
Lars Kleberg är författare, översättare och professor i ryska vid Södertörns högskola. I sin nya bok, essäsamlingen Översättaren som skådespelare, försöker han visa teatern som företeelse i oväntade vinklar.
Temat för Klebergs bok är jämförelsen och analogin. Vad finns det egentligen för likhet mellan 1900-talsdramatikern Bertolt Brecht och filosofen Diderot? Båda ansåg att skådepelaren skulle vara medveten om sina instrument och inte låta sig ”ryckas med”. Diderot eftersträvade en teknisk skådespelare, en sorts fulländad imitatör som aldrig gav sig hän, utan överlät detta åt åskådaren. Även Brecht såg distansen som en nödvändighet, men ville att också åskådaren skulle vara medveten om teatermaskineriet och dess verktyg.
Diderot och Stanislavskijs likheter
Finns det likheter mellan teaterförnyaren Konstantin Stanislavskij och Diderot då? Ja, båda ansåg att skådespelaren måste ha en metod, måste studera naturens förebilder – men hos Stanislavskij var den systematiska metoden menad att få skådespelaren att ”träffa” sin roll så att han skulle gå upp i den, eftersom den bästa teaterupplevelsen enligt Stanislavskij inbegrep både skådespelarens och åskådarens hänryckning. Diderot däremot, tyckte att skådespelaren skulle förhålla sig kylig i hanterandet av sina sceniska verktyg.
Vad framställer skådespelaren?
Idag har distansen mellan roll och skådespelare i viss mån försvunnit, säger Kleberg, och pekar på att skådespelaren nuförtiden nästan bara använder sig själv och egna upplevelser vid rolltolkningen och inte en föreställning av rollen utöver det som fastslås i pjäsen.
En av de många intressanta aspekterna som Kleberg lyckas avtäcka och belysa i sin bok, är det märkliga faktum att skådespelaren egentligen inte har ett namn för sitt objekt.
Vad framställer skådespelaren? En författare skriver en bok, en konstnär målar en tavla, men vad kallas det som skådespelaren producerar? Det finns egentligen inget namn på själva framställningen, bara på relationen mellan skådespelare och roll, som ”Allan Edwalls Oidipus” eller ”Inga Tidblads Fröken Julie”.
Allan Edwall kommer till tals
Vad gjorde Allan Edwall så unik som skådespelare? Enligt Kleberg låg det en tvetydighet under Edwalls gestaltningar, en ton av barnslig förvåning som kombinerades med ett stråk av djup melankoli, ett verkligt mörker. I boken finns två intervjuer med Allan Edwall återgivna där han talar om skådespeleri, Dostojevskij och sin tolkning av Oidipus på Teater Brunnsgatan 4.
Tonen i Översättaren som skådespelare präglas av Klebergs starka intresse för teatern som konst och, roligt nog, skådespelaren som konstnär. Författarens kanske mest centrala jämförelse handlar om likheterna mellan översättarens och skådespelarens arbete. Här saknar man lite ett resonemang kring hur dagens skådespelare har mindre tolkningsmöjligheter än förut, eftersom regissörens tolkning har kommit att bli den centrala vid många uppsättningar. Regissören har på det viset blivit skådespelaren.
Ovanlig och viktig bok
Den akademiska formen och höga nivån på boken gör att den kan verka svårtillgänglig, men resonemangen är så klara och kunskapen bakom så gedigen att ingen bör låta sig skrämmas. Att idag föra intressanta och förnyande resonemang kring något så mångtydigt och svårfångat som skådespelarkonsten är ovanligt och viktigt.
Klebergs alla resonemang mynnar slutligen ut i ett passionerat försvar för teatern som gör en varm om hjärtat.
Loading ...
