Så plockar Ung Scen Öst än en gång in verkligheten på teatern. Den här gången är Husby berättelsens epicentrum. Husby utanför Stockholm där villkoren är ljusår från läget i rikare stadsdelar och områden. Husby där poliser i somras utsatte människor för övervåld vilket i sin tur resulterade i upplopp. Husby ligger långt ifrån Linköping men varje del av vårt land har sina utsatta och slitna områden där människor förtvivlar. Och hatar. Det här är ett livsviktigt ämne förmedlat av en engagerad ensemble.
Men ändå, Ung Scen Öst gör det inte lätt för sig. Det är visserligen knappast teaterns uppgift att förenkla och tillrättalägga, men det är något i upplägget i Marken brinner som jag inte begriper mig på. Pjäsen är ett verk av många och sedan har en dramatiker i gruppen, Nasim Aghili, tagit texten vidare till uppsättning. Hela spelet ter sig likt ett oratorium för röster och emotioner. Här sjuder starka känslor och vrede mot ett orättvist samhälle, mot rasism, mot utanförskap, mot en förvriden mediabild där utsatta ungdomar i nedslitna lågstatusområden får skulden för allt. Även för oprovocerat polisiärt övervåld.
Marken brinner är en enda eruption av motstånd mot ett förnedrande samhällstillstånd. Formen är uppbruten och rörlig, ibland också rörig, när publiken hela tiden förflyttar sig längs smala spänger, ”akta er för marken, den brinner!” Vi går runt, runt och i snirklar, klättrar mellan de olika gradängerna, får känna oss som en rastlös flyktingström som nekas tillträde ”No passaran!”, förses med pennor och uppmanas skriva Husby, Husby, Husby eller platsen vi bor i varefter skådespelarna ropar ortsnamnen mellan sig i scenrummet. Mäktigt.
Men ändå, trots de viktiga och berörande frågorna som ensemblen lyfter, trots att vi, under föreställningens gång blir pepprade med historiska sanningar om århundradens förtyck, känns det hela ändå allra mest som en rit mellan skådespelarna själva. Trots att aktörerna ideligen talar med publiken blir vi ändå inte indragna i och uppfyllda av spelet. Trots närkontakt förblir hela den stora teatrala informationsmassan, ganska anonym. Vad jag saknar är förmedlandet också av enskilda öden. För det är ju just ur det lilla och personliga som vi kan generalisera, förstå och känna oss som en del av det allomfattande.
Loading ...
