Mitt i den allt intensivare debatten om det eventuella behovet av ett nytt operahus i Stockholm begår Kungliga Baletten, Kungliga Operans kör och Kungliga Hovkapellet vårsäsongens första premiär.
Blir Messias med koreografi av Mauricio Wainrot till delar av Georg Friedrich Händels oratorium Messias ett argument för – eller emot – ett nytt operahus?
På ett märkligt sätt lyckas Wainrots Messias falla mellan alla befintliga stolar. Koreografin är så osjälvständig visavi musiken att den känns mer som skapad för en musikvideo än som ett koreografiskt verk.
Kvällens höjdpunkt, oratoriet Messias, framförs endast till två tredjedelar vilket är frustrerande eftersom det hade varit mycket intressant att få ta del av dirigenten Rossen Milanovs tolkning av hela verket.
Det är svårt att förstå varför Kungliga Baletten överhuvudtaget har valt att köpa in Wainrots verk, vars ursprungliga del kommer från 1997 och som därefter byggts på och kortats av. Det hade varit mycket bättre att ge hela scenen till Kungliga Operans kör och ha låtit Milanov få framföra Messias i full frihet.
Ingen skugga ska emellertid falla på Kungliga Baletten! Dansarna arbetar hårt för att fylla koreografin med innehåll. Vid några tillfällen lyckas verkligen Anna Valev, Jenny Westring, Jens Rosén och Oscar Salomonsen ingjuta lite liv i Wainrots stumma former, men det är snabbt förbiilande moment.
Efter att ha sett Messias blir mitt svar på frågan jag ställde i inledningen att vad Kungliga Baletten behöver mer än en ny scen är en tydlig konstnärlig vision. En vision där ett samarbete med svenska koreografer bör vara en av huvudlinjerna, så som det är i operahusen i Göteborg och Umeå.
Man brukar säga ett hus avspeglar sin ägare och efter Messias tycker jag nog att det stämmer rätt bra även i detta fall.
Loading ...
