Hustruskolan på Stockholms stadsteater

Den självbelåtne patriarken Arnolphe är visserligen rädd att förlora just sin heder, som han ålägger sin tilltänkta brud Agnes att bära. Kontrollen av kvinnan och hennes sexualitet finns med här. Men denna komedi handlar snarare om det löjeväckande i en gubbes försök att binda en ung mö till sig, än om drivkrafterna bakom hederskulturer. Greppet blir långsökt.
   Regin lyfter fram Agnes väg från osjälvständighet till frigörelse från männen som vill styra henne. Hon blir utnyttjad av dem alla. Den historien berör men först mot slutet. Maria Salomaa gestaltar med skärpa Agnes växande missmod. Ni som gillar Sven Wollter kommer inte heller bli besvikna. Han gör Arnolphe till en sorglig man, nedbruten av obesvarad kärlek. Elegant lättar han upp den rimmande alexandrinens lunk. Men det finns en putslustig ton i pjäsen som känns dammig. Liksom skildringen av Arnolphes två tjänare, som reduceras till tramsiga dumskallar istället för sluga häcklare av sin herre.
   Zandén vill fräscha upp Molière och säga något väsentligt om vår tid. Även om föreställningen visar på kvinnors utsatthet i ett manssamhälle, har den svårt att fördjupa sin problematik eller utmana. Att förflytta handlingen till Nordafrika tillför inte mycket mer än färgstark, orientalisk mystik i scenbilden.