Huvudstad i lånta fjädrar

Bryssel, Europas danshuvudstad sedan ett tiotal år, gör under våren en hårdsatsning för att bibehålla sin position. Kung blir man dock inte av sig själv. Utan folkets medhåll ingen monark. I långa loppet riskerar han att drabbas av paranoia över att hans manskap går bakom ryggen på honom, eller att ”fienden” konspirerar samfällt på någon annan scen. Italo Calvino tillskriver i sin bok De fem sinnena, Kungen hörseln, ett tragiskt attribut som när hurraropen klingat ut blir till oupphörlig buggningsutrustning. Kungen sitter på sin tron och törs inte somna, så att han riskerar att missa något, och det är ju inget kul att regera om man måste sitta där och smyglyssna på allt och alla.
I Bryssel är man bra på att lyssna, men problemet är att man riktar uppmärksamheten åt fel håll, bara medhålls. Med andra ord, det man gör gör man bra, men det har ack så lite med samtida dansestetik att göra. I Bryssel hoppar man fortfarande runt som om det vore sent åttiotal och det känns bara äldre för varje år.
En vinnaretyp som Wim Vandekeybus gör sig själv till åtlöje med ”Inasmuch As Life Is Borrowed”, en mix av banal poetisk filmkonst, horribelt skådespeleri och våldsamma dansklichéer.
En annan, Anne Teresa De Keersmaeker, visar att hon missat tåget och att ”Kvartett” som visades i Stockholm våren 1999 var ett undantag. ”In Real Time” heter en ny bautashow med dryga tjugotalet personer på scenen, i samarbete med teatergruppen STAN och jazzbandet Aka Moon. Medvetenhet när man gör renodlad dans eller teater är en sak, att dessutom blanda sten, sax och påse gör det inte lite knepigare, utan väldigt mycket svårare. Poängen är att aldrig tillåta någon göra, något andra är bra på, halvdant. Hur tragisk är det inte att se bra skådespelare dansa spyfärdiga parodier av formell koreografi. I ”In Real Time” står de yttersta på scenen och vad som kommer ut är en slabbig laddning politiskt korrekt, småpratande osmidighet inklämd i klassiskt lineär dramaturgi. Sorry!

Färglöst
En av Brysselkoreograferna som visat sig hålla bäst i Europa är Meg Stuart. I bland annat ”Splaid Mind Out”, i samarbete med bildkonstnären Gary Hill, har Stuart pekat på nya relationer mellan dans och andra uttryck. Inte särskilt nytt men placerat i ny kontext.
Hennes nya projekt ”Highway 101” anger en ny riktning genom att aktiverar sin omgivning. Det handlar om arkitektur och hur kroppen sätter materien i rörelse. Bra idé, men hur, jo genom att dansa i omklädningsrum, foajéer, baren och alla möjliga och omöjliga lokaliteter. Problemet är bara att kroppen och dansen förblir exakt den samma som i teaterrummet. Arkitekturen ges alltså ingen annan chans än som ready-made scenografi, och hur kommer det sig att dansen inte tar färg av var den uttrycks?

Big Mac Stuart
Är man ambitiös och på väg är dock Bryssel helt rätt ställe att vara på. P.A.R.T.S kallar Anne Teresa De Keersmaeker sin skola, där en hel del superheta namn gör workshops e t c. Här får eleverna direkt access till dansens centrum, resurserna är fabulösa och när det är dags för terminsredovisning gör man det genom att turnera ett par veckor i Europa. Bara kontaktnätet dansaren kan skapa sig gör motsvarande skolor i Norden helt värdelösa. Dessutom kan man fråga sig när danshögskolan sist bjöd in världsmästare för att hålla lite kurs.
”X-group” kallar man ett samarrangemang med kulturhuvudstaden, till vilket man bjudit in fem unga koreografer (helt okända), vilka man finansierar under åtta månader. Man tar en chans och ger fantastiska möjligheter till de som verkligen behöver det. Projektet har svenska intressen i Maria Clara Villa Lobos som under några år i början av 90-talet var Stockholmsbaserad. Hennes ”X Large” är en cabaretartad uppgörelse med dans och dess traditioner, helt hysterisk och stålande när man blir serverad ”Double Vandekeybus”, ”Big Mac Stuart” och ”Trish n’ chips”, även om det så klart är enastående internt.
Den trend som efterträder dans med fokus på kroppen som identitet är hårt konceptuell och handlar ofta om dansens relation till historia, tradition, autenticitet och författarskap. Rekonstruktioner av nyckelverk dyker upp här och där och många stycken refererar explicit till verk som Trisha Browns ”Accumulations” eller så som, ex-P.A.R.T.S eleven Tom Plischkes ”Events For Television (Again)” baserad på Merce Cunninghams motsvarande förutom (Again).

Ifrågasatt autencitet
Hetast i cirkusen är två fransmän, Jérôme Bel och Xavier Le Roy, vilka under våren skapat något av ett unikt projekt initierat av Victoria i Gent, just söder om Bryssel.
Bel ber Le Roy att komponera ett stycke som sedan Bel signerar. En slags Jasper Johns/ Robert Rauschenberg-relation, där författarskap och autenticitet ifrågasätts. Att man dessutom ger stycket titeln ”Xavier Le Roy” (Jérôme Bels genombrottsstycke hette ”Jérôme Bel”) gör det bara ännu svårare för kritikerkåren att reda ut vad som är vilket och när. Vem/vilket är bäst – Jérôme Bel eller Xavier Le Roy? Och vem har gjort vad i vilket sammanhang.
Xavier Le Roys koreografi är en uppvisning i precision och tanke. Han överför funderingar om författarskap till kroppen som representation av en ’personlig’ text och, man skulle kunna använda ordet, bevisar hur kroppen kontinuerligt skrivs in i ordningar av igenkänning.
Bryssel bibehåller sin ställning som danshuvudstad, men just nu förvaltar man positionen snarare än förnyar. Kommer du förbi under sommaren finns dock en hel del att se, bland annat föreställningar från de nio andra kulturhuvudstäderna. Svenska gäster lyser dock med sin frånvara, vad det nu kan bero på?