Tioårige Tom (Pontus Plænge) är ingen vinnare, men han har ännu inte tappat perspektiven på livet. Än har han inte givit upp hoppet om tältsemestrar och högläsning hemma i jättesoffan. Toms föräldrar är mer än lovligt blinda för hans behov. I deras tillvaro stavas framgång befordran och det rimmar illa med barnets obönhörliga krav på att bli sedd.
”Med ord som kvalitetskvart och skuldbumerang levererar han den ena igenkännbara kängan efter den andra…”
Stefan Lindbergs text svävar i gränslandet mellan realism och fars. Med ord som kvalitetskvart och skuldbumerang levererar han den ena igenkännbara kängan efter den andra till de vuxna i publiken som någon gång tänkt tanken att även kärlek är en förhandlingsvara. Elisabeth Frick har i sin regi tagit ett komiskt grepp på vår tids största samhällstragedi – bristen på tid och engagemang. Det är skönt att få skratta åt pappa Torgnys (Pierre Tafvelin) tics och mamma Gerds (Marie Ahl) desperata operasång när ångesten tar överhanden.
Och med skrattet kommer hoppet om förändring. Slutet gott, allting gott vore en överdriven slutkläm, men i dramats final när vi en försiktig tro att även gamla hundar (föräldrar) kan lära sig sitta.
Loading ...
