En sådan befrielse att slippa peruker och kravatter! När Eirik Stubø sätter upp Molières Misantropen på Dramatens lilla scen tycks ensemblen hämtad direkt från någon av krogarna runt Stureplan – streetsmarta kostymer i svart, ullkavajer, märkesjeans och luftiga klänningar med nedtonad lyx. Dessa skådespelare skulle kunna tillhöra en kulturelit och lika gärna sitta i salongen.
Vilket de också gör. Till en början. Den här gången funkar det numera välanvända spelet över fjärde väggen, ovanligt bra. I den skådespelartäta genrepspubliken smälter Torkel Petersson som Philinte och Andreas Rothlin Svensson som Alceste in fint då de minglar runt i bänkraderna medan åskådarna sätter sig till rätta.
Föreställningen smyger så i gång – nästan omärkligt och med salongsljuset tänt. När de båda herrarna diskuterar moral framme på scenkanten kan den som sitter illa (?) till rentav bli indragen, men det är inte bara risken att behöva stå till svars som gör att jag spetsar öronen. Nej Stubø har utrustat sin ensemble med en vardaglig tonträff, så vardaglig den nu kan bli när texten är på rimmad alexandrin och talrösten får förstärkning via fasttejpad mygga på kinden.
Rothlin Svensson ger sanningssägaren Alceste barnsligt upproriska hundögon och gör honom trubbigt oförsonlig i sin rättframhet. Han vägrar smicker, skyr falskhet och vill inte på något sätt anpassa sig till livets sällskapspel. Han är den obekväme sätta sig-på-tvären-typen som finns på varje middagsbjudning, varje föräldramöte och alltemellanåt visar sig vara du själv.
Liksom scenografen Kari Grevklevs i övrigt tomma scenrum, har Alceste bara ett fokus – nämligen Célimène. Hon återfinns i svartvit storbild i fonden, men förstås också i högsta grad levande i Livia Millhagens behagfulla gestalt. Världsvant bläddrar hon sig fram mellan sina många beundrare, charmerande och behagfull i en, kanske också tidstypisk, jakt på kickar och bekräftelse.
Ett konfettiregn av ytligheter regnar över scenen kvällen igenom, dränker den till slut i regnbågsfärgad prakt. Fransk bossa nova bäddar mjukt för trivseln. På en så njutningsfull fest finner vi obehag i Alcestes sanningsnit. Vi ser honom som en gnällig kverulant och vill för allt i världen inte själva avslöjas som hycklare.
Loading ...
