I år är det tio år sedan den polske teatermannen Jerzy Grotowski gick bort, 25 år sedan hans Teatr Laboratorium upplöstes och 50 år sedan han blev chef för stadsteatern i Opoloe och lade grunden till Teatr Laboratorium. Som en hyllning till honom och hans stora inflytande över teaterns utveckling utropades 2009 av Unesco till Grotowskiåret.
Med anledning av detta ordnade Polska institutet i samarbete med Stockholms stadsteater, Teaterstudio Lederman och Grotowskiinstitutet två seminarier i Stockholm under den gångna helgen – med undertiteln ”Möten, samtal och filmer om Jerzy Grotowski – den fysiska teaterns legendariske skapare”.
Teatervetaren Ola Johansson, som var moderator på seminariet på C/o Stockholms stadsteater, försökte få fram en skärningspunkt mellan den kroppsligt andliga teater Grotowski stod för och den västerländska realistiska traditionen: hur kunde en person av det slaget få ett sådant kolossalt genomslag i Europa och USA – tränga rakt in i realismens kärna?
Men diskussionen kom ändå mer att handla om Grotowskis förhållande till den kommunistiska diktaturen. Chris Torch, konstnärlig ledare för Intercult, beskrev det som att Grotowski talade med dubbla tungor, att den teater han skapade bara kunde växa ur ett totalitärt system.
– Vi behöver inte det, vi kan säga vad fan vi vill, sa Torch.
Maciej Nowak från Polska teaterinstitutet höll inte med utan ansåg att det är de intellektuellas plikt att ställa sig i opposition till den regim som för tillfället har makten:
– Jag tror inte på att det är omöjligt att göra viktig, smärtsam teater i opposition till den verklighet vi har omkring oss nu.
Jerzy Grotowski i Wroclaw 1997. FOTO: Jerzy Lajstowicz
På Teaterstudio Lederman dagen därpå berättade människor som jobbat med Jerzy Grotowski om sina erfarenheter och om hans forskning efter att han hade lämnat Polen 1982 och slutat göra offentliga föreställningar. En filmad version av hans uppsättning av Den ståndaktige prinsen (1965) visades.
Det var en oerhört expressiv, närmast smärtsam historia med starka utspel. Uttrycken kändes märkligt samtida, eller odaterade, kanske på grund av den starka rytmiseringen och det faktum att inga effekter var pålagda. Där fanns bara det som skådespelarna själva skapade på scenen med sina röster och kroppar.
Grotowski förknippas med fysisk teater, men att han skulle ha sysslat med det är någonting som han själv förnekade: det handlade inte om fysisk teater, utan om andlighet och ett sökande efter en högre medvetenhet.
Hans skådespelarträning syftade till att arbeta bort hinder och blockeringar hos skådespelaren. Skådespelaren ska skala av, avtäcka, demaskera sitt innersta, istället för att visa upp och representera. Då uppnås en absolut uppriktighet och aktören ger sig själv i ”den totala akten”, med åskådaren som vittne.
– Tack vare Grotowski har vi fått en djupare kunskap, men det är inte meningen att han ska användas som en metod. Jag blir arg när någon påstår att en föreställning är gjort enligt Grotowskis metod, säger Jaroslaw Fret, chef för Grotowskiinstitutet i Wroclaw, Polen, där Jerzy Grotowski drev sin Teatr Laboratorium.
Mot slutet av sitt liv grundade Grotowski även Workcenter of Jerzy Grotowski and Thomas Richards i Pontedera, Italien och utsåg Thomas Richards och Mario Biagini vid workcentret till sina arvtagare.
LÄNKAR
Polska institutets Grotowskihelg
Grotowskiåret 2009
Workcenter of Jerzy Grotowski and Thomas Richards
Pontedera Teatro
Loading ...
