Britt Reuterwall Hörnstedt, Ingert Glasman, Britt Hansson, Ulla Ekander, Olle Persson i Carmina Burana på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2012-10-22]

Hyperrealism i nedtonad körklassiker

Carmina Burana
Scen:
Folkoperan
Ort: Stockholm
Musik: Carl Orff
Text: ur Sånger från Beuren, medeltida texter
Svensk text: Claes Wirsén
Regi: Mellika Melouani
Dramaturg: Magnus Lindman
Musikalisk bearbetning: Anders Högstedt
Scenografi och ljus: Bengt Gomér
Filminslag: Andreas Nilsson
Medverkande: Olle Persson, Mirian Ryen, William Baker, Karin Carlvik, Kaarina Collin, Ulla Ekander, Ingert Glasman, Britt Hansson, Britt Reuterwall Hörnstedt, Birgitta Södergren, Mikaeli kammarkör, flera gästande körer, Adolf Fredrik kyrkas junior- och barnkör, Folkoperans kör och orkester
Länk: Folkoperan


RECENSION/SCEN/MUSIK. Carl Orffs trettiotalsklassiska körverk Carmina Burana får ett gripande anslag när Mellika Melouani Melani hyllar den åldrade kvinnans förmåga att triumfera över kärlekssorg och död. Trots det känner sig Nummers Sofia Nyblom vilse på Folkoperan.

Det finns något oemotståndligt i det breda tilltal Folkoperan valt för sin uppsättning av Carmina Burana. Bilden av den gråtande gamla kvinnan betecknar en enkel ramhandling, sanna berättelser som vittjas ur 80-åriga kvinnors liv och får dra upp ridån till en annorlunda tolkning. Och anslaget är gripande – men efterhand känns det som om man går vilse i soundtracket till dessa hjältemodiga kvinnors liv.

Regissören Mellika Melouani Melani har nämligen undvikit helt att bejaka den floskulösa tendensen hos Carl Orffs 1930-talsklassiker, och söker istället hyperrealism. Där Orffs hyllning till ungdom och jordenära fröjder föreskrev ett allkonstverk med dans, pampiga ljusspel och masskörer, är Folkoperans iscensättning avsevärt nedtonad. Den dånande rytmen av Fortunas hjul, som påminner om ödets makt i Tredje Rikets fatalistiska livsuppfattning,  signalerar på Folkoperan en hyllning till den åldrade kvinnans förmåga att triumfera över kärlekssorg och död.

Mest verkar Mellika Melouani Melani och scenografen Bengt Gomér ha tänt på scenerna i verkets sista del, som får utspela sig vid middagsbordet kring vilket damerna samlas. Visst är det lite feministiskt fräckt när den hängivne barytonsolisten Olle Persson dyker upp som stekt svan, med morötter och äpplen dekorerade över den nakna bringan – sinnebilden för den fallne älskaren. Men det blir också en smula tramsigt när en filmad sekvens följer kvinnornas shoppingrunda på jakt efter ny kärlek. Och i trängseln på Folkoperans smala scen får körsångarna kämpa för att improvisera fram en spexig parningslek.

Anders Eby är musikaliskt kraftcentrum denna kväll, och långa avsnitt är just helt konsertanta. Ibland uppstår ett avstånd till publiken när Folkoperan för en gångs skull inte sjunger på svenska, utan på originalets latin och burgundisk dialekt. Replikerna på svenska känns förstrött inströsslade, utan hänsyn till knepigheten i att tvingas korsklippa mellan dramatiska strukturer på olika språk.

Folkoperans Carmina Burana är ett fint experiment, men hade kanske behövt mer tid och detaljerad regi för att utvecklas till just ett komplett soundtrack.

Läs också Nummers reportage om Folkoperan och Carmina Burana här.

Sofia Nyblom

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (5 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1