Arkivet bestod av ett rum i huset på Fårö som var fullt av pjäser och filmmanuskript, anteckningar, noveller, skisser och självbiografiskt stoff som torde ha tett sig närapå oöverskådligt. Bland annat återfanns en mängd manuskript som ansetts förlorade. Men med facit i hand råder det ingen tvekan om att Bergman valde rätt person att anförtro sitt material till. Koskinen, som redan företagit två tidigare studier över Bergmans tematik, visar till fullo vilken Bergmanexpert hon är. I begynnelsen var ordet är ett lysande dokument över ett livslångt konstnärskap och utgör en så fullständig genomgång av teman och motiv ur Bergmans konstnärsgärning som man någonsin kan önska sig.
Den unge Ingmar Bergmans föreställningsvärld
Koskinen har valt att dela in boken i teman istället för att gå kronologiskt till väga. Hennes kapitel heter exempelvis ”Kvinnor utan ansikte” eller ”Män, hustrur och trolöshet”. Trogen sina rubriker har hon ur materialet nystat fram motivens allra tidigaste förekomster.
Det är uppenbart att den unge Ingmar Bergman hade större tillgång till en föreställningsvärld än han förfogade över berättarinstrument. Men Maaret Koskinen försöker varken dölja eller försköna denne yngling som i sina distanslösa texter kallar kvinnor för ”små varelser” och låter dem dö som straff för sin sexualitet. Koskinen betraktar istället texterna med lugn uppmärksamhet, intelligens och ganska mycket humor.
Ett spårarbete
Man är ju alltid rädd för att ett slags korruption ska infinna sig där skribenten av olika anledningar inte förmått inta en kritisk hållning till materialet, men boken är fullständigt befriad från utrop eller antydningar om att han redan då var ett geni.
Få konstnärer torde så tydligt som Bergman ha placerat de egna upplevelserna på teaterscenen eller filmduken. Och Koskinen gör ett i akademiska kretsar otidsenligt och mycket spännande spårarbete över hur självbiografiska händelser genererade teman som utvecklades och genomgick förändringar. Hon lyckas till exempel spåra ursprunget till Hets i ett vaxdukshäfte från 1938, och pekar på att gestalten ”Marianne” har sitt ursprung i kärleksrelationen mellan Bergman och Gun Hagberg. De svåra upplevelserna från relationen bearbetas genom en mängd dramer och mynnar så småningom ut i den smärtsamma filmen Trolösa där den åldrade Bergman möter Marianne och försöker förstå sitt svek gentemot henne.
Självutlämnande
Att låta världen ta del av allt man skrivit, texter som refuserats, sågats, omarbetats skulle kunna tolkas som narcissism. Men frågan är om man inte ska se det generösa och självutlämnande i Bergmans val. När han själv hade läst igenom denna bok sade han sig vara chockerad. Men för läsaren har Bergman kommit närmare, och både faserna i hans skapande och återvändande temakretsar har fått konkreta uttryck. Man har fått syn på någonting hos institutionen Bergman som förut var dolt bland lagrarna. I begynnelsen var ordet är helt enkelt en stor bok om en stor konstnär.
Loading ...
